Att vara hyperkänslig och ångestfylld

Det var en läsare som nyligen beskrev ångesten som en tsunami, som bara plötsligt utan förvarning väller in över en. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Det är precis så det känns. I ena sekunden kan man känna sig någorlunda immun mot en ångestattack, för att i nästa sekund känna hur svetten rinner längs med pannan och nacken, hur hjärtat dundrar som tiotusen skenande hästar och hur luftröret plötsligt stryps åt. Jag kan inte ens beskriva känslan utan att börja må dåligt.

Jag är inne i en hyperkänslig period, och det fysiska och det psykiska hänger förstås ihop. Det värst är synen och hörseln som har varit fullständigt avtrubbade. Det är hemskt att inte kunna fokusera synen på något utan att allt blir som en enda dimma. Ungefär som att se under vatten. Ljus tål jag inte och jag klarar inte av något bakgrundssorl överhuvudtaget. Kan inte höra på en tv och en person som talar på samma gång. Om någon höjer rösten ens lite, eller bara annars talar klart och tydligt känns det som om mitt huvud skallrar och jag vill bara fly eller hålla för öronen för det känns som om trumhinnorna och huvudet ska sprängas.

Om någon nyser, hostar, tappar något på golvet eller på något annat sätt överraskar mig hoppar jag minst en meter. Ljusen är starka och mörker är skrämmande. Jag tar mig igenom en minut och en timme i taget. Kan inte känna mig nöjd när det känns bättre, för om det känns bättre en minut vet man aldrig hur nästa minut blir. Vill inte tänka på mitt mående men det är allt jag gör. Överanalyserar. Känner minsta lilla rysning i huden och kan få panik av det. Jag befinner mig i ett ständigt stridstillstånd som är fysiskt och psykiskt utmattande.

Klarar inte av någon form av entusiasm eller drama. Det har ja i och för sig aldrig gjort. När människor babblar på om ytligheter och gestikulerar och är allmänt ivriga känner jag bara att det är för mycket. Vill bara ha lugn och ro och samtala någon gång nu och då när det känns så. Jag blir just nu också väldigt andfådd av att prata.

En del människor verkar bara vara immuna mot allt vad ångest heter. De förstår inte, eftersom de aldrig känt något liknande. Vilket naturligtvis är en bra sak. Men själv kan jag inte förstå hur det är möjligt. Hur kan det komma sig att en del nästan inte alls analyserar, känner efter, oroar sig, får panik, tänker på djupa saker, när det för mig har varit så hela livet.

Visserligen hänger min panikångest just nu till stor del ihop men att jag har mått uruselt och stressat och inte sovit på ett år minst. Och de senaste månaderna har allt blivit för mycket för mitt stackars huvud. Klarar inte mera psykisk påfrestning. Men mycket av det helvete som jag råkat ut för hade inte behövt drabba mig så hårt om jag bara hade varit lite mera immun mot min egen hjärna. Saker som andra inte reflekterar över desto mera, när folk gör oförskämda saker och är okänsliga och beter sig illa (utan att de ens själva fattar), det tar jag åt mig av. Det går rakt in i själen och sitter kvar och samlas, tills jag mår så skit att jag ligger på sjukhus. Jag skämtar inte alls. Utan kan lugnt konstatera att det är så.

Jag betalar med min hälsa. Jag klarar inte av att ha det så längre. Jag vill inte sitta som ett vrak på soffan med ringade öron och kippa efter andan. Jag måste ju göra allt för att minska på det psykiska illamåendet. Och jag ska göra allt vad jag kan. På alla sätt och vis. Jag har så mycket bra i mitt liv som jag vill kunna njuta av.

Men det är som sagt intressant hur en del inte verkar förstå hur det är att lida av psykisk ohälsa som depression och ångest. Som en överkänslig person så drabbas man så mycket av andra människors plumpa och okänsliga beteenden. Därför passar långt ifrån alla läkare mig till exempel.

Jag hoppas att jag kommer att kunna ta mig ur den här skrämmande bubblan snart. Just nu sitter jag ensam hemma. Ska vara ensam i cirka 1,5 timme eftersom J for ut på några ärenden. Men han visste inte ifall han skulle kunna åka förrän för en stund sedan, och det krävdes en mental förberedelse från mitt håll, och ett löfte av honom att ha telefonen på så högt ljud att han hör om jag ringer.

Tänk hur livet kan vara när man är i ångestens klor, och dessutom sjuk. Tänk att bara kunna vakna, brygga en kopp kaffe och fundera på vad man vill göra med sin sommardag. Det är verkligen en lyx. Och bara jag tar mig ur det här och klarar av att sova på nätterna med hjälp av mediciner så tänker jag ännu oftare än vad jag tidigare gjort ta vara på så många fina ögonblick jag kan. Att bara kunna vakna utan ångest och ha tillräckligt med energi för att till och med ta en promenad. Det längtar jag efter.

Tack och lov har jag familj som finns här hela tiden. Och jag menar hela tiden. Det känns som om jag måste vänja mig med att leva på nytt. Låter sjukt men så känns det. Ja och förresten så har jag kommit hem i förrgår!

15 Gillade du inlägget?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt med inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Här vill jag förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

6 reaktioner till “Att vara hyperkänslig och ångestfylld

  • 27 juli, 2017 kl. 18:29
    Permalink

    Känner igen mig angående ångesten . Minns att jag upplevde riktigt, långvarig ångest redan som ung tonåring. Sedan har jag mer eller mindre haft ångest i perioder. Vissa perioder är bara några dagar, andra håller på i flera år. Har just nu en period av tung ångest som hållit på i över 2 år. Har en tryckande känsla över bröstet dygnet runt. Är rädd för allt. Får ångest av allt. Vill vara ensam, men vågar inte vara ensam. Vill tänka på glada saker, men har så stark ångest att jag inte kan glädja mig åt något. Visst har jag ibland stunder under dagen då jag mår bättre och kan göra roliga saker. Men ångesten trycker ändå på, hela tiden. Den är också en fysisk känsla, en tyngd på mig, en konstant panikkänsla. Ibland en liten panik, med några dagars mellanrum en stark panik som håller i sig flera dagar. Ibland panikattacker då jag skriker och gråter och hyperventilerar. Man kan nog inte förstå om man inte själv lever med det.

    Svar
    • 30 juli, 2017 kl. 17:48
      Permalink

      Vad jobbigt det måste vara att ha sån långvarig ångest. Jag själv fick också första gången ångest när jag gick i lågstadiet. Men nu för tiden när jag har min sjukdom så är det så svårt för mig att särskilja vad som är vad, sjukdom eller ångest eller både och? Man tror man ska bli galen. Jag känner också den där tyngdkänslan som du beskriver och så paniken. Tappar matlusten och det förvärrar saker igen, man blir ännu mer ångestfylld och allt blir tyngre. Sen lugnar jag mig och så känns det lite bättre. Styrkekram till dig! 🙂

      Svar
  • 27 juli, 2017 kl. 21:57
    Permalink

    Jag känner oxå igen mig . . . . . . 😱 Ångest är horribelt grymt . . . . Men jag har inte haft ångest förrän jag var 45 år . . . . Och nu är jag 62. När sjukdom, plus andra svåra motgångar kommer, som död och skilsmässa. . . . . Då tar ångesten ett järngrepp om en. . . . Och är man själv, har man ingenstans alls å ta vägen med den. . . .
    Du lever med en sjukdom som är enormt tung att fightas mot . . . . . Andas måste man för att överleva . . . .och du som är så ung, klart du har ångest för vad som väntar dig.Jag är glad att du har en jättebra man ! Inte många män som klarar av att bemöta så svår ångest 😊
    Jag är oxå en överkänslig person och kan inte förstå hur andra bara kan säga till mig att det är inget att bry sig om, och det är bara att strunta i . . . Det finns personer, som är så kolugna, det verkar som om inget berör dom . Och dom förstår inte heller ett dugg av, hur vi upplever saker. Men har man inte varit med om svårigheter och några motgångar alls. . . . . Så blir man nog rätt okänslig 🤔. Mycket bra beskrivet av dig , om detta med ångest och känslighet 😨 . Kramar 💞 🌸 💞 🌸 💞

    Svar
    • 30 juli, 2017 kl. 17:42
      Permalink

      Tack snälla för din empatiska kommentar! Det är verkligen inte lätt, och att vara ensam måste ju vara ett rent helvete. När jag själv ofta inte klarar av att vara ensam en minut. Det varierar ju förstås med måendet. Som tur finns ju alla möjliga stödgrupper på internet att vända sig till. Stor kram till dig! <3

      Svar
  • 28 juli, 2017 kl. 18:37
    Permalink

    Det kommer bli bättre <3. Öronproppar annars är underskattade. Man kan ha dem i butiken, hemma, på kalas.. ja varsomhelst där ljuden på nått vis hittar in o bosätter sig i skallen. Detdär hemska bruset brukar ge med sig då.. och jag sa senast idag att jag skulle vilja ha skygglappar, sånadär som hästar har… det skulle vara lättare att fokusera på det man ser på då.. ångesten tenderar och göra färger och former oerhört flytande, att titta på tv är en bedrift dom värsta dagarna.. men i takt med mindre ångest så minskar också besvären som kommer av den.

    Svar
    • 30 juli, 2017 kl. 17:40
      Permalink

      Tack för din kommentar! Och ja! Öronproppar är faktiskt underskattade. Ibland vill man bara kunna stänga ut allt. Vartenda ett litet ljud smäller i skallen. Hästlapparna skulle jag också kunna tacka ja till 😀

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.