Det var en läsare som nyligen beskrev ångesten som en tsunami, som bara plötsligt utan förvarning väller in över en. Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Det är precis så det känns. I ena sekunden kan man känna sig någorlunda immun mot en ångestattack, för att i nästa sekund känna hur svetten rinner längs med pannan och nacken, hur hjärtat dundrar som tiotusen skenande hästar och hur luftröret plötsligt stryps åt. Jag kan inte ens beskriva känslan utan att börja må dåligt.

Jag är inne i en hyperkänslig period, och det fysiska och det psykiska hänger förstås ihop. Det värst är synen och hörseln som har varit fullständigt avtrubbade. Det är hemskt att inte kunna fokusera synen på något utan att allt blir som en enda dimma. Ungefär som att se under vatten. Ljus tål jag inte och jag klarar inte av något bakgrundssorl överhuvudtaget. Kan inte höra på en tv och en person som talar på samma gång. Om någon höjer rösten ens lite, eller bara annars talar klart och tydligt känns det som om mitt huvud skallrar och jag vill bara fly eller hålla för öronen för det känns som om trumhinnorna och huvudet ska sprängas.

Om någon nyser, hostar, tappar något på golvet eller på något annat sätt överraskar mig hoppar jag minst en meter. Ljusen är starka och mörker är skrämmande. Jag tar mig igenom en minut och en timme i taget. Kan inte känna mig nöjd när det känns bättre, för om det känns bättre en minut vet man aldrig hur nästa minut blir. Vill inte tänka på mitt mående men det är allt jag gör. Överanalyserar. Känner minsta lilla rysning i huden och kan få panik av det. Jag befinner mig i ett ständigt stridstillstånd som är fysiskt och psykiskt utmattande.

Klarar inte av någon form av entusiasm eller drama. Det har ja i och för sig aldrig gjort. När människor babblar på om ytligheter och gestikulerar och är allmänt ivriga känner jag bara att det är för mycket. Vill bara ha lugn och ro och samtala någon gång nu och då när det känns så. Jag blir just nu också väldigt andfådd av att prata.

En del människor verkar bara vara immuna mot allt vad ångest heter. De förstår inte, eftersom de aldrig känt något liknande. Vilket naturligtvis är en bra sak. Men själv kan jag inte förstå hur det är möjligt. Hur kan det komma sig att en del nästan inte alls analyserar, känner efter, oroar sig, får panik, tänker på djupa saker, när det för mig har varit så hela livet.

Visserligen hänger min panikångest just nu till stor del ihop men att jag har mått uruselt och stressat och inte sovit på ett år minst. Och de senaste månaderna har allt blivit för mycket för mitt stackars huvud. Klarar inte mera psykisk påfrestning. Men mycket av det helvete som jag råkat ut för hade inte behövt drabba mig så hårt om jag bara hade varit lite mera immun mot min egen hjärna. Saker som andra inte reflekterar över desto mera, när folk gör oförskämda saker och är okänsliga och beter sig illa (utan att de ens själva fattar), det tar jag åt mig av. Det går rakt in i själen och sitter kvar och samlas, tills jag mår så skit att jag ligger på sjukhus. Jag skämtar inte alls. Utan kan lugnt konstatera att det är så.

Jag betalar med min hälsa. Jag klarar inte av att ha det så längre. Jag vill inte sitta som ett vrak på soffan med ringade öron och kippa efter andan. Jag måste ju göra allt för att minska på det psykiska illamåendet. Och jag ska göra allt vad jag kan. På alla sätt och vis. Jag har så mycket bra i mitt liv som jag vill kunna njuta av.

Men det är som sagt intressant hur en del inte verkar förstå hur det är att lida av psykisk ohälsa som depression och ångest. Som en överkänslig person så drabbas man så mycket av andra människors plumpa och okänsliga beteenden. Därför passar långt ifrån alla läkare mig till exempel.

Jag hoppas att jag kommer att kunna ta mig ur den här skrämmande bubblan snart. Just nu sitter jag ensam hemma. Ska vara ensam i cirka 1,5 timme eftersom J for ut på några ärenden. Men han visste inte ifall han skulle kunna åka förrän för en stund sedan, och det krävdes en mental förberedelse från mitt håll, och ett löfte av honom att ha telefonen på så högt ljud att han hör om jag ringer.

Tänk hur livet kan vara när man är i ångestens klor, och dessutom sjuk. Tänk att bara kunna vakna, brygga en kopp kaffe och fundera på vad man vill göra med sin sommardag. Det är verkligen en lyx. Och bara jag tar mig ur det här och klarar av att sova på nätterna med hjälp av mediciner så tänker jag ännu oftare än vad jag tidigare gjort ta vara på så många fina ögonblick jag kan. Att bara kunna vakna utan ångest och ha tillräckligt med energi för att till och med ta en promenad. Det längtar jag efter.

Tack och lov har jag familj som finns här hela tiden. Och jag menar hela tiden. Det känns som om jag måste vänja mig med att leva på nytt. Låter sjukt men så känns det. Ja och förresten så har jag kommit hem i förrgår!

Du kanske också gillar
Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan
Vi har ombytta roller på gång här hemma. Johan är sjuk och jag försöker hantera
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag
Jag har försökt utmana min enorma trötthet på sistone och gjort saker jag inte känt