I Finland går debatten om sjukhusreformen het. I riksdagen har regeringspartierna röstat för en linje som innebär att den svenskspråkiga delen av befolkningen inte kommer att ha samma rätt till sjukvård på det egna modersmålet så som de finskspråkiga har. Till och med SVT skriver om det här.

Vasa blir utan fulljour

Vasa centralsjukhus blir utan sin fulljour. Den ska i framtiden skötas i den finskspråkiga staden Seinäjoki i södra Österbotten. För någon som är sjuk blir det dessutom en lång resa. Avståndet från Vasa till Seinäjoki är ca 80 kilometer.

Själv är jag bosatt i Pargas i södra Finland och är tvungen att söka mig till ÅUCS i Åbo där den nya samjouren finns. I Åbolands skärgård talar en stor del av befolkningen svenska. Till samjouren ska alla ta sig när de behöver vård på kvällar och veckoslut. En del tar sig över med flera färjor för att komma till Åbo för sjukvård. Själv har jag tur och bor på ett ställe dit man inte behöver ta sig med färja. Bilvägen till Åbo för mig blir ändå ca 40 kilometer en stor del av året och räcker ca 45 minuter. Själv har jag aldrig ännu varit i skick att köra när jag varit sjuk, utan mina föräldrar eller min man har fått köra mig.

Ingen vård på svenska i Åbo

Jag har stor erfarenhet av hur det är att vara riktigt allvarligt sjuk och skickas till ett ställe där all vård sker enbart på finska. Kanske man skulle tro att flera talar och förstår svenska i Åbo eftersom det bor en hel del finlandssvenskar i Åbotrakten, men jag kan bara lugnt konstatera att så är inte fallet.

Sedan år 2010 har jag som enspråkigt svensk besökt jouren i Åbo flera gånger än jag kan räkna. Jag har spenderat månader på sjukhus på grund av en allvarlig och sällsynt lungsjukdom. Jag har opererats sju gånger totalt, men de gångerna jag fått vård på svenska kan jag räkna på en hand.

Paniken tar över

När jag insjuknade i en obehaglig sjukdom som orsakade blodhosta kan jag knappt beskriva hur stark skräcken och obehaget var. Papper och lavoarer fylldes med rött blod som jag hostade upp och jag fick knappt någon luft. Paniken grep sina vassa klor om mig och jag kunde bara sitta framåtlutad och hosta i en burk medan mamma och pappa körde mig i ilfart till akuten i Åbo.

Första gången jag blev allvarligt sjuk var jag bara 19 år. Sedan dess har sjukdomen spökat från och till. Det var inte förrän sommaren 2011 som jag fick veta att jag har en autoimmun sjukdom. Att som ung med en sådan svår sjukdom bli skickad till en plats där alla talade finska var inte lätt. Jag var livrädd konstant. Fick inte ur mig ett enda ord på finska. Det bara inte gick. Allt som rörde sig i mitt huvud var tankar och funderingar om jag kommer att överleva eller inte.

Pappa har varit mitt språkrör

Under åren jag varit som sjukast har min pappa fått sköta all kommunikation med läkarna och vårdarna. Jag själv låg i min sjukhussäng med mina blodiga papper, dubbla antibiotika och 39 graders feber. Jag fick genomgå operation efter operation. Jag intensivvårdades med respirator efter en operation då man avlägsnade en stor del av min ena lunga och nästan allt blod rann ut ur min kropp under den långa och komplicerade operationen. Allt skedde enbart på finska. Ingen brydde sig om att jag inte kunde kommunicera på finska.

På akuten, på jouren och på avdelningarna har jag fått sitta tyst för mig själv. Har inte ens vågat öppna mun på svenska eftersom jag vet att det finns en hel del i personalen som är fientligt inställda till oss som talar svenska. En bekant som gjorde sjukskötarpraktik på en avdelning i Åbo fick en tillsägelse när hen betjänade svenskspråkiga kunder på sitt modersmål. Personalen höll starkt på att ingen skulle betjänas på något annat språk än finska. Det är ju inte så här på alla avdelningar, men det förekommer på en del.

Får inte ens fram en simpel mening

Själv förstår jag finska ganska bra, men har svårt för att prata. Och speciellt när jag har varit väldigt sjuk finns ingen förmåga eller vilja att ens få fram en simpel mening på finska. Allt känns hopplöst, man är sjuk och livrädd. Paniken och rädslorna tar över och då fungerar inte hjärnan som vanligt. Inte ens på det egna språket har jag orkat kommunicera ibland.

Utan min pappa skulle jag aldrig ha förstått något om mitt tillstånd. Ibland fick han ringa hemifrån till avdelningen mitt i natten eftersom jag inte själv vågade eller kunde be sjukskötarna om något. Han har pratat med alla världens läkare och kirurger för min del när jag själv inte har klarat av det. Allt jag själv har kunnat fråga om är riktigt enkla saker som till exempel om jag kan få en värktablett eller ett glas vatten. Allt annat har varit för svårt och skulle ha gått förbi mig helt och hållet om det inte skulle ha varit för min pappa som dagligen höll på och förde min talan.

Tyst på läkarronderna

På läkarronderna eller på poliklinikbesöken satt jag helt tyst. Mest för att jag var förlamad av skräck. Jag satt och lyssnade medan läkaren pratade och tog inte till mig ett enda ord trots att jag alltid förstått finska någorlunda bra. Men i mitt sköra tillstånd kunde inte min hjärna ta emot någon information alls, och speciellt inte på finska. Så varje morgon när mina föräldrar ringde och frågade hur det var med mig och vad läkarna sagt kunde jag sällan berätta något. Och att ställa läkarna en fråga var helt omöjligt. Dels för att jag var så rädd men också därför att sjukdomstermer och begrepp inte är det enklaste att behärska på ett främmande språk.

Så här har det fortsatt år efter år. Jag har tappat räkningen på hur många månader jag vårdats på sjukhus i Åbo. Men det jag kan säga med säkerhet är att de få gånger någon talat svenska med mig minns jag tydligt. De går att räkna på ungefär en hand. Jag minns det så väl eftersom jag känt mig så lättad och glad över att ha fått prata med någon. De flesta finskspråkiga har inte brytt sig om att prata med mig eftersom jag ändå inte kunnat svara dem mer än med ett par ord eller en nickning. Jag har känt mig så ensam, olycklig, rädd och övergiven så många gånger under så långa tider att det sitter i än idag. Nu för tiden försöker jag prata finska så gott jag kan, men det känns inte lättare för det. Inte när man är sjuk.

Psykiska måendet ännu svårare att tala om

Det är så viktigt att bli hörd och sedd när man mår dåligt. Det psykiska måendet har i mitt fall blivit sopat helt under mattan eftersom det har varit allt för komplicerat att tala om. Och varför skulle man prata ärligt om hur man mår med folk som knappt talar om någonting alls med en? Det gör man bara inte.

För ungefär ett år sedan mådde jag så psykiskt dåligt på grund av min kroniska och envisa sjukdom att jag inte sov om nätterna alls. Till slut blev jag så sjuk på grund av sömnbristen att jag igen låg på akuten med lunginflammation. Då fick min pappa igen ta över och förklara för läkarna hur illa ställt det var med mig. Själv kunde jag inte förmå mig att tala om mitt psykiska mående. Jag var så ledsen och uppgiven att jag bara låg och skakade och grät. Finskan var som bortblåst, än en gång.

Mattan dras bort under fötterna

Jag kan inte förstå hur beslutsfattarna resonerar när de sådär lättvindigt bara drar mattan under fötterna på de svenskspråkiga. Det finns många människor i Österbotten som inte kan någon finska alls. Hur ska de klara sig? Hur kan man inbilla sig att vården ska kunna garanteras på svenska i Seinäjoki? Under alla mina år på tyks jour har jag aldrig ännu fått prata svenska. Förra gången jag satt på akuten kom det in ett par turister från Sverige som var helt i blåsten. Ingen kunde betjäna dem på sitt eget modersmål. De fick stå där som fån och försöka gestikulera och vifta för att göra sig förstådda.

Man leker med folks liv

Jag förstår inte hur det kan lekas med folks liv på det här viset. Om man är riktigt akut sjuk, vad händer då om man inte kan berätta vad som är fel? Det kan ha riktigt allvarliga konsekvenser, i värsta fall död. Jag vet själv hur det är att sväva i livsfara och bli akut rullad in till operationssalen, utan att få tala sitt modersmål, utan att veta vad som är fel eller vilka åtgärder som planeras. Jag vet hur det är att sitta och gissa och fantisera fram olika mardrömsscenarier. Jag vet hur det är att känna sig så hopplös och må så psykiskt dåligt att man varken kan eller vill fråga om den egna hälsan.

Jag själv har ju haft turen att ha föräldrar och en man på senare år som ställt upp för mig och fört min talan gång på gång, år efter år. Och ändå har det varit allt annat än lätt. Men vad händer med alla andra som inte är lika lyckligt lottade? Vad händer med dem som inte förstår finska alls? Vad händer med dem som är ensamma? Varför vill man bryta ner och trampa på de sjuka?

När man ser hur dåligt läget är i Åbo med vård på svenska, hur ska det då inte bli i Seinäjoki?

Och inte har man ju glömt hur det gick för Hitisbon Sune som blev tillsagd av en sköterska att man pratar finska i Finland när han sökte akutvård i Salo. Jag skrev i samband med den händelsen ett inlägg med rubriken ”Därför är jag rädd för att tala svenska på sjukhus”.