Ärlig behöver bli ärligare om sitt mående

Det har gått en vecka sedan jag skrev sist. Kanske mera. Jag har inte haft koll på tiden. Istället har jag bara försökt vara. Att min ångest, utmattning och min sjukdom suger ur mig livskraften är inget nytt. Men jag sitter ändå och funderar på hur jag vill blogga om allt.

Jag har inte skrivit så många personliga blogginlägg på senaste året. Mest för att jag inte har orkat. När min ångest varit för stor har jag inte klarat av att skriva om mitt mående. Det har bara känts som om jag ältar det och trampar djupare ner i ångestträsket. Och nummer två, så har jag aldrig varit riktigt bekväm med att blogga om mig själv. På sistone har jag ifrågasatt mig själv väldigt mycket. Ska jag skriva mera om mig själv och mitt liv eller inte? Orkar jag? Vill jag? Vill någon annan läsa om det?

Ska jag skriva om mitt liv måste det finnas någon poäng med det, enligt mig. Så själva bloggandet har övergått till artikelskrivande, eftersom det varit psykiskt lättare för mig och också mer utmanande. Men så har ju också så många skrivit till mig och önskat flera vardagsinlägg. Många har berättat att de finner tröst i mina blogginlägg, fastän dom kan vara tunga att läsa ibland.

Sedan mina proppar brann för ungefär ett och ett halvt år sedan har jag tappat bort mig själv totalt. Jag hittar inte tillbaka till mig själv. Det känns som om jag inte vet vem jag är eller vilken värld jag lever i. Saker har förändrats för mycket och för snabbt. Det är någon sorts livskris som jag befinner mig i, och som jag desperat vill ta mig ut ur.

Det hjälper ju inte att lungorna blöder. Igår var jag ut och gå en liten sväng med mamma. Det var helt på mitt eget initiativ. Tänk, jag som kunde ta initiativ. Det har inte varit lätt sedan dess att ångesten tog över.

Vi gick några hundra meter i den kyliga luften. Sedan gick vi upp för en stor lång backe. Jag flåsade som en andfådd häst. Måste stanna och ta paus många gånger på vägen. Men jag kom fram och det kändes ändå bra att jag hade lyckats motionera lite. Jag har i snart två veckor känt att jag har något i min opererade lunga som måste komma bort. Det kan trycka över bröstet som om någon stod och trampade på mig. Och jag vet alltid vad det är. Slem och blod. Och får jag inte upp det så leder det lätt till en kraftigare infektion.

Att gå ut en sväng varje dag borde vara högst upp på prioritetslistan för mig. Men jag har bara inte orkat med denna utmattning. Varje vaken stund är som att vara sovande vaken. Och ändå får jag ingen sömn på nätterna. Det är rent ut sagt ett helvete att inte ha fått en bra natts sömn på flera år och vara så dödstrött som en människa bara kan vara och sen ligga och vrida sig natt efter natt.

Insomningsmedicinen hjälper ibland och ibland inte. Värst är det när jag tar insomningsmedicinen (stilnoct) utan att somna. Då intensifiera ångesten och jag börjar prata om allt som är jobbigt i mitt liv. Mest om det jag inte kan kontrollera. Jag håller J vaken hela nätterna och han försöker lugna och trösta. Nästa dag har jag ingen aning om varför jag haft så mycket ångest på natten. Ofta har jag helt och hållet glömt vad det varit frågan om. Jag kan ha glömt saker jag gjort och sagt. Det är som att tappa minnet av en fylla. Sakta kommer minnet tillbaka när J påminner mig om vad som hänt. Och samma medicin ger mig hemska och livliga mardrömmar.

Det gäller liksom att väga fördelarna mot nackdelarna. En katastrofal sömn är bättre än ingen alls. Men ändring måste det bli på det här. Jag vet bara inte hur. För 90 % av alla mina psykiska problem har uppstått på grund av min fysiska sjukdom. Skulle den lugna sig och jag skulle kunna återhämta mig ens lite så skulle jag må bättre. Men jag kan ju inte trolla bort sjukdomen. Så vad gör jag?

Jag och J satt uppe och pratade länge igår. Om allt och inget. Vi konstaterade i alla fall att vi båda behöver hjälp. Någon att prata med behöver vi båda. Men att ta tag i saken är så jobbigt. Jag har ingen initiativförmåga och jag orkar inte fatta egna beslut heller. Jag får ångest av att säga vad jag kan tänka mig att äta. Jag får ångest av att handla. Små vanliga saker är ofta oöverkomliga för mig.

Får se hur vi ska ta tag i det här nu. Det är väl bra att skriva om det ändå. Bara min lunga skulle sluta blöda. Det är omöjligt att få en lugn stund när det håller på så här. Jag har varit på bronkoskopi, röntgen, ätet kur på kur, börjat en ny inhalationsmedicin, pratat med min läkare många gånger. Men ändå fortsätter det så här.

Det enda jag kan tänka mig att försöka göra är att röra på mig mera, trots att det känns omöjligt. Och att försöka äta vettigare och gå ner i vikt. Det känns som om det är allt som står i min makt. Och förstås att försöka hitta sätt att ventilera ångesten. För det är ett måste. Jag kan inte bara sitta här ensam med mitt sjukliga kaos i skallen.

Det känns konstigt att tänka på att jag bloggat sedan år 2011, men har jag egentligen sagt någonting? Jag har försökt vara så ärlig jag kan vara, men jag kunde säkert vara ännu ärligare. Jag har en konstig känsla av att vara innestängd i mig själv. Och det är inte bra. Jag kan väl blogga om mina tankar utan att hänga ut mitt privatliv på ett sätt som jag inte är bekväm med. Jag har en massa tankar som jag behöver reda ut, det är ett som är säkert. Att göra det i text alltid hjälpt mig, så det tänker jag fortsätta med.

En sak som har förändrats (peppar peppar) är i alla fall min lust att vara kreativ. Den har varit borta i ett helt år och sakta kommit tillbaka, i alla fall en liten del. Jag hoppas att det fortsätter så.

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt som erbjuder kamratstöd för kroniskt sjuka. Här hittar du inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Jag vill förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

2 reaktioner till “Ärlig behöver bli ärligare om sitt mående

  • 29 oktober, 2018 kl. 17:41
    Permalink

    Hej!
    Uppskattar det du skriver, du är så smart och väldigt påläst! Har ibland delat det du skrivit, eftersom det är så klokt beskrivet.
    Nu vill jag nog ge dig ett tips.
    Min son har tidigare lidit av att lungsäcken revar sig och då kollapsar lungan. Då har han fått ligga på sjukhus och fått luftsugslang inopererad. Någon gång har han då fått stillnoct och för honom ökade då ångest och skapade panik och han rymde från sjukhuset, medan han var på stillnoct.
    Så fråga läkare om det finns något annat!
    Man ska inte behöva lida av MER ångest än vad sjukdom ger i sig själv. Jag äter tre 10mg Saroten på kvällen.och slipper då nervsmärtorna och värken!
    Hoppas verkligen att det finns bättre medicin för dig! Och att de finner ut något botemedel för dig, för man önskar ju dig allt gott. Du ger så mycket av dig själv, till oss alla plågade. Tack för att du finns!

    Svar
    • 29 oktober, 2018 kl. 18:15
      Permalink

      Tack för din kommentar och tack för tipset! Du har så rätt, det är olyckligt när mediciner som ska hjälpa ger en mer ångest. Jag har tidigare haft mirtazapin för att sova, men det mår jag inte bra av heller. Och så har jag testat en riktig sömnmedicin som jag fick massor av ångest av, och melatonin funkar inte heller. Men jag ska fråga efter något annat. Önskar dig också allt gott, och är så glad för att du uppskattar min blogg! Kram!

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.