Mitt inlägg om alkoholkonsumtion ledde i våras till en intervju i programmet Myteriet på den finlandssvenska radiokanalen radio x3m. Programmet sänds idag i repris för tredje gången, men jag kom på att texten jag skrev inte finns publicerad på min nya blogg, så här kommer den i repris! Det skrevs också en artikel om mig på x3m som du kan läsa här.

Att en sjukdom faktiskt kan bidra med någonting gott har jag kunnat konstatera många gånger förut här på bloggen. Det finns ytterligare en sak som jag inte tror jag tagit upp. En insikt som jag är tacksam för att jag fått. Det handlar om alkohol och hur otroligt enfaldigt allt drickande framstår för mig nu.

Alkoholen naturligt för många

Ja, jag säger enfaldigt eftersom jag faktiskt tycker så. Det är sorgligt att alkoholen är en så naturlig del av mångas vardag att man knappt reflekterar över hur negativ påverkan det kan ha, både på sitt eget liv och sin hälsa och på andras liv.

Att dricka på fester har för mig alltid framstått som naturligt. Det är helt okej och alla gör det ju. Att vara bakfull är något man kan skratta åt och vad man lyckats åstadkomma kvällen innan är ju lika roligt det. Den som har burit sig dummast åt är vinnaren. Den som hittat på det galnaste går hem stolt med fyllepokalen. Det är vanligt att man redan på förhand vet att man inte kommer vara i körskick dagen efter. Bakfyllan är förväntad. Den hör till.

Lätt att hitta orsaker

Hur gammal man är spelar heller ingen roll. Att hitta en orsak till att dricka alkohol i mindre eller större mängder är en barnlek. Det räcker med att det är fastlagstisdag, jul, lillajul, veckoslut, lill-lördag, det kommer eurovisionssemifinalen på tv, man ska bada bastu, man har plockat potatis, man har börjat semestern, man fyller år, man har skrivit en tent, klarat en kurs, fått sparken. I Sverige har till och med lucia blivit en enda stor suparfest.

Anledningarna till att plocka fram flaskorna är oändliga och helt allmänt accepterade. Ingen säger ju emot, alla är ju med så då måste det väl vara okej? Man kanske till och med känner sig stolt när man lyckats hitta på en ny orsak till att festa.

Själv tycker jag att allt är ett enda stort självbedrägeri. Man lurar både sig själv och andra och allt fortsätter snurra i en enda spiral som bara växer och växer. Tillslut så finns det ingen som ifrågasätter saken desto mera. Föräldrar suckar lite lätt när deras barn varit ute och lyckats dra en rejäl fylla. De spottar ju inte själva i glaset så det är ju klart att det hör ungdomen till att vara lite full.

Det jobbiga trugandet

Vissa anser inte att de dricker för mycket. De tar ju bara några glas vin och kanske någon enstaka öl då och då. Och kanske någon snaps, men bara när det är gäster på plats som man också kan truga ett glas i handen på. Då är det okej. Det bidrar ju till den goda stämningen och gästerna vill ju förstås. De skrattar ju och sjunger och trivs!

Man kanske borde ifrågasätta det lite oftare. Vill de faktiskt? Eller är det bara man själv som vill? Eller tycker man att det hör till? Varför behöver man sin vinflaska under ett vanligt veckoslut? Är det artigt att fylla på andras glas och att rada upp flaskor färdigt på bordet? Hur stor blir egentligen konsumtionen på årsnivå? Tycker vännerna att det faktiskt är nödvändigt att dricka för att ha roligt? Är det enda som kan förgylla en kväll eller en fest faktiskt alkohol?

Det är så lätt att man lurar sig själv. Alkohol är så naturligt att det inte ifrågasätts. Själv har jag en sjukdom att tacka för att jag så gott som helt och hållet slutat dricka alkohol. Jag har på något sätt vaknat upp och börjat inse hur galet vårt förhållande till alkohol i det här landet egentligen är. Det är alltid rätt att ta sig en liten klunk från whiskyflaskan. Det räknas ju nästan som något fint och kulturellt. Man är en vinprövningsexpert eller en ölbryggningsmästare. Man är den som alltid är rolig, bjuder till fest, är kulturell och kunnig och skålar med champagne, men många gånger kanske innerst inne inte mår så bra. Lättare att ordna fest efter fest istället för att tackla vardagen.

Förvrängd bild av alkohol

Det här gäller ju inte alla, men väldigt många. Största delen skulle aldrig ens medge att de har en förvrängd bild av alkoholen. Vi vill inte se vad den ställer till med för oss själva eller för andra. Människor känner sig ofta tvungna att ta emot sprit som bjuds. Man är ju en tråkmåns annars. En riktig festförstörare. De tar motvilligt men samtidigt vänligt emot drinken trots att de kanske har diabetesmediciner eller något annat hälsoproblem som gör att de egentligen inte alls borde dricka.

Vems fel är det här? Kan man säga att det är någons fel? Nej, det tycker jag inte. Man kan bara konstatera att det är galet. Det är fullkomligt vansinnigt egentligen att vi tycker det är okej att förgifta våra kroppar. Det är ju bara i rekreationssyfte eller hjälper till att lugna nerverna. Det är väl inte så farligt om man bara blir en smula akoholpåverkad? Det är väl okej eftersom man inte är asfull utan bara lite lullig och avslappnad?

”Du är så tråkig!”

Nej, det är inte okej. Om man behöver alkohol eller vad som helst för annat rusmedel för att på något vis lätta på trycket eller för att ha roligt så har man ett problem. Men ingen vill medge eller inse att hen skulle ha ett problem. Inte förrän något händer och kanske inte ens då. Man måste ju få ha lite roligt här i livet, kom igen! Tråkmåååns!

Ja, jag må väl vara en tråkmåns då i andras ögon. Men jag är glad över att jag vuxit ifrån det där som man höll på med som yngre. Min sjukdom dök upp varje gång jag hade druckit ens ett par glas i kombination med att jag vakade en natt. Inte tänkte jag då på den skada jag utsatte min kropp för. Jag förstod inte bättre. Varför skulle något vara farligt som alla har gjort sedan urminnes tider? Att det kunde utlösa rena helvetet i min kropp trodde jag aldrig.

Avstår från supande

Efter att nu ha varit ca sex år så gott som utan alkohol (undantag en klunk vin eller ett glas äppelcider till maten någon gång i året på något festligt tillfälle) så har pusselbitarna på något vis fallit på plats. Jag skäms för hurdan jag var. Jag skäms för att jag var så korkad och ifrågasatte så lite. Nu vet jag bättre och det känns ju hemskt att säga att jag kanske har en sjukdom att tacka för den insikten. Det får mig att känna mig urdum, men samtidigt är jag tacksam, tacksam för att jag lever och andas och kanske har lärt mig en läxa.

Jag skriver som om jag skulle ha varit en alkoholist, men det har jag ju inte varit, eller? Jag drack ju bara normalt och hade inget beroende. Men jag skulle inte kalla det som vi håller på med för normalt. Egentligen skulle jag vilja påstå att det är allt annat än normalt och att vi som tycker att vi har ett sunt förhållande till alkoholen drar större lögner för oss själva än den ”riktiga” alkisen som vi ser ner på. Hen vet åtminstone att hen har ett problem. Resten av oss tycker ju att det existerar något som ett sunt förhållande till ett rusmedel.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
44Tweet about this on Twitter
Twitter