Igår var en helt sinnessjuk dag, än en gång. Jag hade vaknat på natten av att jag var genomsvettig, ungefär en timme efter att jag somnat. Det är ett skrämmande symptom som jag känner igen så väl från tidigare sjukdomsepisoder. Det är min kropp som jobbar med någonting. Är det grundsjukdomen, bronkiten eller ett nytt virus vete fåglarna. Det enda jag vet är att det är så otroligt skrämmande och obehagligt. Det är som att dras rakt in i ett svart hål som går direkt till det förflutna. Det förflutna som än i denna dag håller mig i ett järngrepp.
Sen följde en dag av helvetisk ångest och ett otroligt illamående som jag hade svårt att härleda till någonting. Jag måste alltid försöka fundera ut vad som är fel för att hinna reagera i tid.
Efter bronkiten förra veckan åt jag en sju dagars urstark antibiotikakur. Den som jag alltid måste ta. Den som jag helt inte borde ta så ofta. Senast jag hade samma kur var i december på julen då jag låg intagen på sjukhus ända till julafton.
Efter bronkiten kom ett mardrömslikt skov av blodhosta. Jag började medicinera mig mot det med en medicin som jag tagit ofta förut. Jag tar tre tabletter om dagen och sedan dess har det inte blött mycket. Men jag har fått hosta upp gammalt brunt och svart blod som förstås är en stor risk att ha kvar i lungorna eftersom det lätt orsakar en ny infektion.
Igår var en riktig mardröm. J var på jobb och jag satt ensam hemma med full ångest och mådde illa. Jag såg och hörde suddigt och fick knappt i mig mat. Satt bara och stirrade rakt fram en hel dag, utan att göra någonting. Kunde inte vara ensam. Till slut stod jag insvept i ett täcke och andades med huvudet utanför dörren.
Mina föräldrar och J dök upp samtidigt. Sedan satt de med mig till tolv på natten och tröstade och lugnade mig. Det hjälpte lite så att jag till slut på något vis lyckades somna den natten.
Idag är också en bedrövligt hemsk dag. När jag vaknade var vi på väg till sjukhuset för att mäta mina värden. Men vi har ännu inte åkt eftersom jag verkligen inte vill och läget i lungan kanske känns lite bättre än igår. Det är inte så dåligt i lungan fastän det verkligen inte är bra. Men jag har ännu ett litet hopp om att det ska gå över utan en ny kur. En ny kur är väldigt illa för mig på så många sätt.
Just nu tror jag att jag är extremt stressad och att blödningskuren gör mig yr och svag. Sen tar jag ju en fin coctail av kortison och cytostatika också som jag nästan inte ens tänker på längre. Men ju längre tiden går desto större chans att få obehagliga biverkningar av dom också. Men det här känns ändå som något annat.
Jag vet inte vad det är, men ångest från helvete är det i alla fall. Skräck och oro och hopplöshet. Aldrig en lugn stund. Jag förstår inte varifrån jag ska ta mina krafter. Tack och lov har jag min fina familj. Jag har sagt det tusen gånger och säger det igen, utan dom skulle jag inte klara en dag. Och dom mår alla lika dåligt för att jag mår så dåligt. Jäkla elände som inte tar slut.
Sänder omtanke! ⚘
Tack! 🙂
Inget man kan skriva eller säga lindrar det helvete du går igenom på något sätt, men jag ville bara uttrycka sympati för jag vet så väl hur det är att vara fånge i sin egen kropp och känna ångesten av att man inte ser det ska sluta när allt bara trilskas om och om igen utan återhämtning emellan!;(
Sen vill jag framföra mitt största och varmaste och innerligaste TACK?? till dig och din blogg, för genom den hämtar jag styrka och ser mina tankar formulerade till ord som jag själv inte kan få ner i skrift. Med hjälp av dina inlägg har jag också kunnat få de människor i mitt liv som inte förstår/vill förstå en inblick i en vardag man inte vill ge sin bittraste fiende (möjligen vissa myndigheter dock!).
Jag är oändligt tacksam för att du delar med dig och jag hoppas verkligen att det vänder här för dig så du får en chans till lite återhämtning och en vardag innehållande det liv vi kroniskt sjuka så ofta önskar oss, inte så himla stora önskningar bara lite drägliga dagar som ger en lite hopp och energi.
Massor av kramar och styrka?
Jag kan bara hålla med dig!
Jag skulle aldrig kunna föreställa mig vilket helvete du lever i, men jag har inte kommenterat på din blogg på väldigt länge och ville bara visa min omtanke. Jag önskar verkligen att du får må bättre så snart som möjligt! Du är så otroligt stark.
Tack! 🙂