Eftersom jag har haft en väldigt dålig lungperiod de senaste månaderna och hjärnan har suttit lite snett i huvudet tänkte jag passa på att skriva ett mer lättsamt inlägg. Jag tänkte dela med mig av en lista med saker som min man gör som jag stör mig på. Tycker det har blivit allt för allvarligt på bloggen på sistone och det behövs lite humor. Hoppas ni observerar självironin… annars är jag illa ute 😉

Bumbibjörnarna måste blir rätt

1. Han sjunger en avsiktlig liten melodivariation i introt till Bumbibjörnarna, som gör mig galen. Faktum att han sjunger bumbibjörnslåten stör mig dock inte alls, men fel får det inte sjungas!

2. Han uttalar piano med ett o-ljud på slutet istället för ett å-ljud. Det här retar gallfeber på mig. Jag gnisslar tänder och väser för mig själv att det faktiskt heter pianÅ. Vi finlandssvenskar brukar oftast uttala det så. I Sverige är det ok med pianO. När man en gång bor i Finland så ska man väl låta som ett mumintroll också.

Vadå ingen skillnad!?

3. När han säger att han inte har någon skillnad, och jag vet att han faktiskt menar det men kan inte acceptera det. Någon gång måste man faktiskt ha lite skillnad. Själv kan jag inte leva utan skillnad på allt och inget. Eller när han med en koncentrerad min blickar ut i tomma intet och jag frågar vad han tänker på. Svaret är alltid ”ingenting”. Det förstår jag inte. Hur känns det att bara stänga av sin hjärna? Hur gör man? Själv vet jag inte om något annat än konstant högvarv i huvudet.

4. Nybörjarturen. Oavsett vad vi prövar på så kan han allt från första början. Själv är jag ju inte alls en dålig förlorare.

Ja vem bryr sig?

5. När han säger ”Vem bryr sig?” och jag tycker att det är barnsligt, fastän jag själv säger precis samma sak nu och då. För nog måste man ju bry sig. Förutom när jag inte bryr mig, då är det ju inget att bry sig om. När jag säger det så låter det inte alls som något en nybliven tonåring skulle ha sagt.

6. Att han bara lägger huvudet på kudden och somnar, medan jag vrider mig och svettas av ångest i timtal. Ni vet, sånt som gör natten så mysig och trivsam. Hur kan man bara skippa det momentet?

Kan allmänbildning faktiskt vara nödvändigt?

7. ”Onödig” information fastnar i hans huvud. Man kan väl kalla det allmänbildning. Den biter inte lika bra på mig. Jag har för specifika intresseområden och har svårt att komma ihåg sådant som jag inte är intresserad av. Det här stör mig faktiskt, måste jag erkänna. Att det alltid är jag som säger ”aldrig sett”, ”aldrig hört” när det kan handla om saker som tydligen är världskända. Jag lever nog ofta i min drömvärld. Det var kanske inte för ros skull som jag blev vald till klassens ”Vah?” i klasstidningen i lågstadiet. Måste säga att det både skrämmer och roar mig mycket nu.

8. Att han är morgonpigg och inte jag. Det borde vara förbjudet att stiga upp före niotiden. Och det borde vara förbjudet att prata före elva eller före en morgontrött har fått i sig sitt livselixir, kaffe. För att inte glömma den viktiga påtåren! Och där just före midnatt är ju bästa tiden på dygnet. Då måste man ju sitta uppe och glo rakt framför sig.

9. Att jag ofta måste sätta på radion när vi äter tillsammans. Jag är för smaskkänslig. Trots att han äter med munnen fast. Han skrattar åt mig säger att man måste väva runt maten lite, vilket förstås gör ännu mer rabiat. Det att jag smaskar precis lika mycket det vet jag ju inte om. Jag tröstar mig med en vetenskaplig artikel jag läst om att det är intelligenta människor som stör sig på smaskljud. Förstås måste det ju vara så.

Vadå dricker inte kaffe?!

10. Att han inte dricker kaffe. Är inte det kroppens bränsle? Det man behöver för att minnas vad man ens heter på morgonen? Vi har varit tillsammans i fem år nu. Med jämna mellanrum frågar jag honom om han inte ska ha lite kaffe ändå. Och varje gång han svarar nej tack blir jag lika förvånad.

11. Efter att ha funderat ut den här listan inser jag ju verkligen att det är ytterst allvarliga saker jag stör mig på. Hur kan man säga PIANO och hur kan man vara morgonpigg utan att dricka kaffe? Något måste ju vara fel. Men mest i min hjärna. Skämt åsido, vilken tur jag har som är i ett förhållande där man endast ”stör sig” på oväsentligheter, som man dessutom mest skrattar åt.

Du kanske också gillar
Det har gått åtta år sedan jag startade Lungan i stormen, och tre år sedan
Vi har ombytta roller på gång här hemma. Johan är sjuk och jag försöker hantera
Att vara ärlig om sitt mående som kroniskt sjuk är svårt för många. Det slinker
Instanserna som borde vara till för att hjälpa sviker mig igen. "Situationen är stabil. Ingenting
På sistone har det hänt så mycket att jag inte orkat blogga. Här berättar jag
Jag har försökt utmana min enorma trötthet på sistone och gjort saker jag inte känt