Något som jag aldrig kunnat begripa är varför man som sjuk och utsatt ska behöva kämpa som en dåre för sin rätt till ekonomiskt stöd från diverse myndigheter. Det som jag ännu mindre förstår är varför alla på dessa myndigheter ska vara så anonyma, eller varför hundratals personer ska vara inblandade i en människas fall.

Sedan dess att jag blev sjukskriven 2010 har jag aldrig haft en personlig kontakt på någon av de instanser jag har haft att göra med. Jag har stått ensam och försökt prata till en hög och tom myndighetsvägg, skickat in ansökning efter ansökning ut i cyberrymden, skickat meddelanden med mina frågor till någon, kanske ett spöke? Jag har ingen aning.

Med vänlig hälsning FPA

På Folkpensionsanstalten (Finlands motsvarighet till Försäkringskassan) svarar dom på meddelanden ”Med vänlig hälsning FPA”. Vem i hela helsike är FPA då? Fritiof-Petter Arnoldsson? Det skulle det lika gärna kunna vara. Man har ju ingen aning. Jag har aldrig ens sett en bild på någon.

På besluten man får hem står det ofta vem som har fattat ett beslut. Men eftersom jag hela tiden har blivit bollad mellan instanser och varit tvungen att ansöka om över tio olika stödformer sedan 2010, trots att jag borde ha haft rätt ett löpande stöd under hela den tiden, så har hundratals kockar kokat ihop en mardrömssoppa. Där har jag legat och sprattlat i nio år nu. Försökt ta mig upp till ytan utan att lyckas.

En anonym meddelandetjänst

Jag har under hela den här tiden aldrig fått en människas e-postadress eller direkttelefonnummer. Det jag däremot har fått är obehagliga brev med nekande beslut i min postlåda. Att titta in i postlådan har blivit något väldigt ångestfyllt för både mig och min man, för man vet aldrig vad man hittar. Det kan vara en indrivning på tusen euro, ett nekande beslut som man väntat på i fyra månader eller plötsliga återkrav som man inte förstår sig på.

Vill man ha service på FPA hänvisar de till meddelandetjänsten på deras e-tjänst eller telefontjänsten. Som tidigare sagt vet man aldrig vem som svarar på meddelanden på e-tjänsten, om någon ens svarar. Ibland får man svar och ibland inte. Ofta är svaren obegripliga. Det är många gånger som J och jag frågat varandra om vi helt enkelt är korkade, eftersom vi läser beslut och meddelanden utan att förstå ett skvatt. När vi sedan har skrivit och frågat vad som menas har vi flera gånger inte fått något svar.

Psyket förstört av instanser

Det har uppstått så mycket missförstånd och misstag under de här åren som vi som klienter har fått betala dyrt för. Med pengar, men också med vår psykiska och fysiska hälsa. Missförstånd som kanske hade kunnat undvikas om man hade haft en personlig kontakt eller handläggare. Månader och år av förlorade stöd och plötsliga indrivningar och återkrav hade säkerligen till stor del kunnat undvikas om någon hade haft koll på helheten.

Istället är det jag som har fått springa och slå huvudet blodigt i väggen om och om igen, år efter år, ändå tills mitt psyke totalt brakade ihop och jag blev sjukskriven för det. Det att jag sitter hemma och hostar blod i muggar och är isolerad hemma anser FPA inte vara en giltig orsak för sjukledighet.

Känner mig rädd, liten och hopplös

Allt fler av FPAs lokala kontor stänger eller skär ner på sina öppethållningstider. I den lilla staden jag bor har dom öppet måndagar klockan 9–12 och 13–16 med eller utan bokad tid. Övriga dagar ska man boka en tid. Men när jag kollade på e-tjänsten där man bokar tiderna fanns det tider några enstaka dagar i veckan. Men jag har ändå ingen ork att ta mig dit. Jag har knappt ork till att prata med någon människa överhuvudtaget. Min hjärna är helt slut. Jag får ångest bara jag tänker på att kontakta instanser och fylla i blanketter.

Som människa känner man sig liten, rädd och hopplös. Det är som att ensam försöka kriga mot en hel armé. Man har ingen chans. Man har ju inte ens några krafter att strida i alla oändlighet. Ingen som är sjuk och utsatt ska behöva hålla på sådär. Det är omänskligt. Det är ju hjälp man så desperat behöver. Istället ska man ta på sig bergsklättringsutrustning och börja bestiga den oändligt höga myndighetsväggen.

Stödansökningar är ett lotteri

Stödansökningarna beskrivs av många som ett lotteri. Jag kan inte annat än att hålla med fullständigt. En del har tur. Andra kämpar och kämpar i åratal tills dom faller handlöst till marken och blir kvar liggandes där. Dränerade på alla krafter, med nya sjukdomsskov, ett sönderslitet psyke, översvämmade av hopplöshetskänslor. Vårt sociala skyddsnät som det talas så vackert om finns inte.

Det är lite roligt när man är inne och läser på FPAs hemsidor om hur det är att jobba på FPA. De påstår sig ha över 7000 medarbetare som är proffs inom olika områden. Vilka är dom? Var finns dom? Dom påstår sig också ha 600 IT-proffs anställda. Ändå har dom inte ens mobilanpassade hemsidor för sin e-tjänst. Man får istället hålla på och zooma in och ut och scrolla till höger och vänster och upp och ner.

Meningsfullt bara för de anställda?

På sina sidor om hur det är att arbeta på FPA beskrivs instansen och arbetsuppgifterna som meningsfulla i en positiv och inspirerande miljö som präglas av en god sammanhållning. De skriver också att de är en välmående och modern arbetsplats. Sen finns det en hel del videor på hur en del av personalen njuter av sina liv och sina meningsfulla arbetsuppgifter. Såg precis en video på en anställd på FPA som åkte skateboard och njöt av livet i största allmänhet. Tydligen helt ovetandes om den tragiska verkligheten.

De skriver också att de är en pålitlig arbetsgivare som tar väl hand om sin personal. De har tillgång till företagshälsovård, tandvård, lunchförmån, kultur- och motionssedlar. Man kan flexa jobbet enligt sin egen livssituation. ”Atmosfären på arbetsplatsen får ett gott betyg i de personalenkäter som genomförs årligen” skriver dom. Och att det är en extra bonus att man får vara med och bygga upp den finländska välfärden tillsammans med kunniga arbetskamrater. Hur kan det vara en extra bonus? Är det inte det som är huvudsaken?

Varför inkluderas inte klienterna i den här fina gemenskapen? Varför har vi inte ens råd till hårklippning och mat? Och varför lämnas en stor del klienter helt till sitt eget öde? Säg mig det.

Verksamhetsidén är endast en idé

FPA skriver också att deras grundläggande värderingar är respekt för individen, kompetens, samverkan och nytänkande. Deras verksamhetsidé är att trygga befolkningens försörjning, främja hälsan och bidra till att ge alla en möjlighet att klara sig själva i olika livssituationer.

Läste jag rätt? Hjälpa ALLA? Så här är det ju inte i verkligheten. Hjälpa en del, om det inte är allt för komplicerat, borde det stå. Skulle något av allt det där babblet stämma så skulle inte jag sitta här idag och hosta blod i muggar, lida av utmattning, depression, panikångest, hypokondri och generaliserat ångestsyndrom.

Psykiskt slut på grund av instanser

Hela den här försämringen av min hälsa beror på att jag inte fått någon hjälp från instanserna. Speciellt inte från FPA. Det mest ironiska är ju att jag blivit beviljad sjukdagpenning för mina psykiska problem. Inte för min fysiska lungsjukdom som jag borde ha fått stöd för sedan 2010.

Alltså jag vill bara kasta mig ner på golvet som en femåring, sparka och slå i marken, riva mig i håret, vrålskrika och gråta. Så långt från sanningen tycker jag att det där påståendet är. Det är nog en otrolig mängd människor som skulle hålla med mig om den saken. Både svenskar och finländare.

Leker med människors liv

FPA verkar under riksdagens tillsyn. Vad sysslar de med där egentligen kan man fråga sig? Leker med folks liv i sandlådan verkar det som. Unga människor får sina liv förstörda på grund av att instanserna inte fungerar så som de borde. Folk faller mellan systemen och ingen verkar lägga märke till eller bry sig om det i det här så kallade välfärdslandet.

Då har jag ännu inte hunnit komma till arbetskraftsbyrån. I väntan på beslut på förlängt rehabiliteringsstöd måste jag anmäla mig som sökande av heltidsarbete på arbetskraftsbyrån, igen. Jag ansökte om rehabiliteringsstöd (tillfällig sjukpension) i början av september. Beslutet kom några dagar före julafton. Samtidigt drog dom in mitt arbetslöshetsunderstöd långt i förväg. Så det blev två månader utan understöd. Och nu är det då dags att ansöka om nytt stöd igen, när jag precis fått ett positivt beslut på min förra ansökan om rehabiliteringsstöd som jag ansökte om för sex månader.

Instanser som inte kommunicerar med varandra

På arbetskraftsbyrån verkar det som om en och samma person har haft mig som klient en längre tid. Men jag vet knappt vad människan heter. Ännu mindre hur hon ser ut. Hon ringer ibland och frågar mig om min situation förändrats och om FPA gjort något nytt beslut. Statliga instanser kommunicerar knappt med varandra, utan det är man själv som kund som ska fungera som informatör. Ett extra jobb som igen klient borde behöva göra. Jag vet inte hur många gånger jag ringt från den ena instansen till den andra och de hänvisar båda till varandra.

Nyligen när jag pratade med min kontakt på arbetskraftsbyrån bad hon mig att ta kontakt om det blir några förändringar. Nu borde jag väl så småningom börja kontakta personen i fråga, men hon gav inte sin e-postadress eller sitt telefonnummer. Istället hänvisade hon till e-tjänsten. Några kontaktuppgifter som e-postadresser eller telefonnummer till handläggarna finns inte på arbetskraftsbyråns hemsidor.

Än en gång ska jag leta efter en liten ruta någonstans i en e-tjänst

Än en gång ska man gå in på en e-tjänst och hitta någon liten ruta någonstans där man kan begära att någon kontaktar en. Men man kunde bara skriva ett begränsat antal ord. Liksom bara ett par korta meningar. Så jag kan omöjligt förklara min sak i ett meddelande där heller.

Det är en massa babbel på instanserna om att kunden ska stå i centrum. Klientens hälsa och välmående är viktigast. Det tas hänsyn till individen i alla livssituationer och så vidare. Tomma ord. Titta på mig bara. Hur mycket i centrum har jag stått? Hur mycket hjälp har jag fått i min svåra livssituation? Hur sedd känner jag mig?

Jag kan ärligt säga att jag inte under alla dessa år upplevt någon form av personlig service.

Jag kan ärligt säga att jag inte under alla dessa år upplevt någon form av personlig service. Jag känner mig liten, borttappad, rädd och förvirrad i ett gigantiskt opersonligt system. Jag och min man står på andra sidan muren och har inga krafter kvar att försöka ta oss över.

Det finns ingen dörr. Det är inte meningen att det ska finnas en heller. I så fall skulle instanserna fungera på ett helt annat sätt, där man på riktigt är tillgänglig och bryr sig om sina klienter och ser dom som människor. Allt vi som klienter kan göra nu är att ligga utslagna hemma och fantisera om den där goda stämningen på andra sidan muren.

Det enda stället vi faktiskt har fått hjälp är på socialen som överbelastas med fall som våra, som instanser som FPA borde ta hand om. Det är helgalet. Det är omänskligt. Och det gör mig så otroligt sorgsen och uppgiven. Hur kan det få gå till så här?

Följ Lungan i stormen

För mera artiklar, diskussioner och blogginlägg om kronisk sjukdom kan du också följa Lungan i stormens Facebooksida.

*Bild från Pixabay

Du kanske också gillar
Enligt studier har gosedjur hälsofördelar också när vi är vuxna. De får oss att känna
Efter lång tid av sjukdom hamnar man ofta in i ett ekorrhjul av svarta tankar.
Överläkaren Anna Bystedt blev utförsäkrad trots hennes svåra ryggsmärtor. Hon tvingades leva på sparpengar.
Det är lätt hänt att man som kroniskt sjuk glömmer att ta sina mediciner. Det
Dessa här är en lista med saker som många kroniskt sjuka kan känna igen sig
Hur ska man låta kroppen vila samtidigt som man ska se till att njuta av