Ett uttryck jag stött på ofta som kroniskt sjuk är att man ska gilla läget. Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det betyder. Något inom mig motsätter sig det talesättet. Inte att andra säger det till varandra. Var och en får ju säga vad man vill om man tycker att det hjälper. Men jag har svårt för att säga de där orden till mig själv eller till någon annan.

Ska man faktiskt gilla läget, om man verkligen inte gillar det? Jag kommer aldrig att börja gilla mitt läge med kronisk lungsjukdom, att må dåligt varje dag och att inte orka någonting. Jag vill inte gilla det, någonsin.

Men sen igen kan man tänka sig att uttrycket inte betyder att man faktiskt ska gilla att må bedrövligt skit, utan att man på något sätt ska finna sig i det och hitta sätt att orka fortsätta livet. För om man lever i fullständig förnekelse och inte alls tar hand om sig själv så mår man ju så mycket sämre, både fysiskt och psykiskt.

Det är nog det där ordet gilla som på något vis stör mig. Jag kan finna mig i situationen ibland, jag kan acceptera den. Jag kan försöka leva i nuet och försöka njuta av de små sakerna i livet, och sluta eftersträva och göra sådant som är omöjligt eller som gör mig sjukare. Vissa dagar går det bättre och andra sämre. Men gilla? Nä, det kan jag inte.

Trots att det här är ett väl använt uttryck så tror jag att det skapar en del missförstånd hos många. Man tror att man ska gilla att man är sjuk. Lära sig trivas med det. Men så är det ju inte. Det går ju inte. I alla fall inte för alla. Men jag säger absolut inte att det på något vis är fel att säga eller tänka så. Jag har bara länge varit fundersam på vad folk egentligen avser med uttrycket.

Vad betyder uttrycket ”gilla läget” för dig?

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter