Läste ett blogginlägg med rubrikenSkall vuxna barn få veckopeng?”. Skribenten hade läst en artikel i den finska kvällstidningen Iltasanomat där man tagit upp fenomenet att föräldrar hjälper till med att försörja sina vuxna barn. Artikeln hade tydligen varit negativt vinklad. I vår nordiska kultur ser vi inte positivt på ”barn” som bor länge hemma och får ekonomisk hjälp av sina föräldrar.

Självklart anser jag också att föräldrar inte borde behöva hjälpa sina barn ekonomiskt efter att de blivit myndiga, men när verkligheten inte riktig är på det viset. Att hitta jobb är svårt. Och att få en fast anställning är ungefär som att leta efter en nål i en höstack. Och många av systemen gör så att det inte lönar sig att arbeta eftersom man riskerar att gå miste om sina stöd som man behöver för att överleva.

Stor press på studerande

Att studera och arbeta är en helt annan historia. Man får se upp med att inte tjäna för mycket pengar vid sidan om sina studier. Har inte koll på vad gränsen är idag, men många väljer alltså att både studera och arbeta för att klara vardagen. Annars kan de bli tvungna att ta studielån, och det är det verkligen inte alla som vill. Hur folk orkar ha ett arbete vid sidan om sina studier har jag aldrig förstått. Man kan inte bara förutsätta att alla har den orken som krävs. Därför blir ju många utbrända, sönderstressade och deprimerade också.

Det är allt annat än lätt att vara ung vuxen idag. Och att vara sjukskriven och ung vuxen är ännu värre. Man kan inte förutsätta att vi alla är gjorda av stål. För att några tycks klara och orka med vad som helst betyder det inte att man kan förutsätta att den stora massan klarar av samma sak. Det här ser ju inte myndigheterna.

Ingen hänsyn

Många unga vuxna, arbetslösa och sjukskrivna mår verkligen dåligt, och eftersom inga statliga instanser verkar ta någon hänsyn till det här stora problemet så vill ofta personens nära och kära göra sitt allt för att hjälpa och stöda den som har det svårt. Speciellt om det är frågan om deras barn, vuxet eller inte.

Själv är jag 33 år och min man 34 år. Vår vardag skulle inte gå runt utan mina föräldrars hjälp. De har verkligen inga överloppspengar. De har helt normala arbeten inom köks- och försäljningsbranschen. Det är inte frågan om att de försörjer oss helt och hållet, men de hjälper till här och där när de har möjlighet, både ekonomiskt, praktiskt och psykiskt. De vet att vi har det svårt och vill att vi ska ha möjlighet till små simpla nöjen som piggar upp vår vardag. Utan dom skulle vi inte klara oss. Eller vi skulle överleva men må extremt dåligt.

De hjälper oss genom att ibland hämta mat, ge en tjugolapp här och där så att man kan tanka sin bil och åka på en kopp kaffe någonstans. Vi har fått använda av deras ved när vi bott i sommarstugan som en gång varit min farmor och farfars. Och nu när vi inte kunde betala hyran och var helt i blåsten hjälpte mina föräldrar till. Och deras hjälp är alltid kravlös. Dom vill göra allt för att vi ska må bra, trots att dom egentligen inte har råd. Det handlar om att göra prioriteringar i livet helt enkelt.

På egna ben efter 18

Men alla har ju inte sådana föräldrar som har möjlighet att hjälpa. Och många har föräldrar som helt enkelt inte vill hjälpa, utan de vill satsa på sina egna liv istället. Vad det än beror på så kan man ju inte förutsätta att föräldrar ska försörja sina vuxna barn. Det borde ju finnas fungerande system istället så att studerande, sjuka, arbetslösa och alla andra utsatta människor skulle ha en ekonomisk grundtrygghet. Men när det inte fungerar så måste man ju lösa det på något annat sätt!

Där väljer ofta personer som står den utsatta nära att stöda. Föräldrar ger sina vuxna barn pengar så att de ska orka och så att de ska klara vardagen utan att må dåligt av pressen på att förtjäna pengar, tills de klarar av att försörja sig själva.

Kroniskt svårt läge

Men så finns det dom som jag och min man som har hamnat i en ond spiral som aldrig tycks ta slut. Sjukdom och arbetslöshet och psykiskt illamående är vår vardag. Vi kämpar år efter år för att komma vidare, men det kommer bara avslag och motgångar. Och min sjukdom är ju kronisk så jag kommer ju inte att bli bättre. Inte så bra att jag skulle klara av att ha ett arbete som skulle motsvara de statliga stöden jag fått i olika former. När jag och min man lägger ihop våra stöd täcker de just och jämt hyran, mat och kanske någon räkning om vi har tur. Vi lever ständigt under existensminimum.

Just nu har jag inga stöd alls. Jag väntar på beslut om rehabiliteringsstöd och har väntat sedan augusti. Vi har fått avslag på utkomststödet retroaktivt för oktober och för november. Jag har ingen aning hur vi ska få något att gå runt, någonsin. Jag har stridit med instanser sedan 2010.

Olika lyckligt lottade

Det jag ville komma till är att många föräldrar eller närstående till personer som har det svårt bryr ju sig om personen i fråga. Därför väljer de att hjälpa till när de har möjlighet. Jag är lyckligt lottad som har så fina föräldrar. Dom ser och hör oss och vill hjälpa till på alla sätt de kan. Men alla har det inte så bra. En del har föräldrar som lämnar sina barn till sitt eget öde. De resonerar som så att när man är 18 år är man vuxen och då ska man klara sig själv eller söka understöd från staten, därmed jämnt.

Ohållbart system

Jag säger det en gång till, skulle det bara fungera så bra, men när det inte gör det! Och resultatet ser man genom alla deprimerade och sönderstressade människor som tappat all tro på sig själva. De ser sig själva som misslyckade för att de inte klarar sig trots att de är vuxna.

Sen är det en helt annan historia det där med föräldrar som skämmer bort sina barn och finansierar hela deras liv i princip trots att de kunde klara sig själva. Men det är en helt annan diskussion och inte det som jag syftade på i det här inlägget.

Vad har du för tankar kring det här? Lämna gärna en kommentar.

Bild från Pixabay

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter