När kronisk sjukdom förgiftar våra tankar

En kronisk sjukdom är lömsk på många sätt. Den vill inte bara ställa till med otyg i våra kroppar som smärta och sviktande organ, utan den vill också smyga in i våra hjärnor och förgifta våra tankar. Sakta men säkert försöker sjukdomen ta över och styra och ställa som en enväldig härskare i våra huvuden om vi inte ser upp.

Det går inte att komma ifrån att en kronisk sjukdom ställer till det. För en del oftare och intensivare än för andra. Vi blir ofta besvikna för att vi inte klarar allt som vi klarat förr. När man bara klarar av en bråkdel av vad man tidigare klarat av blir man väldigt frustrerad.

En misslyckad människa

När man anser sig ha misslyckats med allt hela tiden och när allt det ogjorda samlas i stora högar är det lätt hänt att man känner sig som en urusel människa. När man alltid blir tvungen att ställa in program och göra både vänner och familj besvikna är det lätt att börja se sig själv som en person som alltid sviker.

När man inte blir friskare trots att man testat precis alla knep och kurer som finns beskyller man lätt sig själv för att sjukdomen fortsätter. Till slut kan man börja inbilla sig att sjukdomen uppstått på grund av något man gjort ”fel”. Kanske man ätit för ohälsosamt? Jobbat och stressat för mycket? Inte gett kroppen tid att läka ut en förkylning och så vidare. Man börjar syna sig själv och sina handlingar och blir allt mer övertygad att man helt enkelt är fel som människa.

Hjärnspöken förökar sig

Ju längre sjukdomen fortsätter, desto mera hjärnspöken invaderar huvudet. Det gäller att vara uppmärksam på hur man talar till sig själv. Det gäller att försöka inse att hur mycket du än förklarar om dig och din sjukdom för andra, och hur förstående och välvilliga de andra än är så är det i slutändan ändå bara du som kan förstå dig själv bäst.

Det är en stor utmaning för många att lära sig skilja mellan sjukdomen och den egna personen. Det är inte det minsta konstigt att det blir så. Med tiden kommer så många upplevelser av att ha misslyckats. Människor som är oförstående för den sjukas livssituation dömer ofta personen hårt. Det leder ju självklart till att man känner sig misslyckad. Det är inte alls konstigt.

Åren går och man råkar ut för mer oförståelse. Tyvärr är livet sådant. Man kan inte räkna med att någon annan ska förstå, eller ens vilja förstå en. Den enda man kan räkna med är sig själv. Men det är en stor utmaning för många sjuka att våga tro på sig själva efter år av motgångar och giftiga kommentarer.

Man måste börja med sig själv

Man kan inte göra något för att förändra människor. Man kan försöka banka in lite vett i dem nu och då genom att sakligt förklara om den egna livssituationen, men i de flesta fallen är det slöseri på tid och energi. Vi bör fokusera på det vi kan förändra istället, alltså oss själva och våra egna tankar.

För att man ska kunna må så bra som möjligt trots de jobbiga omständigheterna behöver man lära sig att bli sin egen bästa vän. Det gäller att vara uppmärksam på hur man talar till sig själv i sitt eget huvud. Är rösten hård och dömande? Är den kritisk och hakar fast på varenda en liten sak som man misslyckats med? Är rösten beskyllande och elak?

Hur skulle du tala till en vän?

Om svaret är ja kan man fundera på om man faktiskt skulle tala så till en vän som befann sig i samma situation. Så som du skulle behandla en vän i samma situation ska du behandla dig själv också. Det är inte en lätt uppgift, men en livsnödvändig en för att vi ska kunna må så bra som möjligt trots våra kroniska sjukdomar. Om man inte ens vill försöka förstå sig själv så är det garanterat svårare att hitta någon utomstående person som vill det.

Jag säger inte att det är en lätt uppgift att blir mera förstående och vänlig mot sig själv. Gudarna ska veta att det är något som jag själv kämpat med i åratal utan att lyckas helt och hållet. Men jag jobbar på det så gott som varje dag och jag har sökt professionell hjälp. Det är inte alltid lätt eller ens möjligt att själv inse hur mycket man förgiftat sig själv. Att söka professionell hjälp eller att prata med någon man litar på är absolut inget att skämmas för. Tvärt om är det ett tecken på mognad.

Ingen kan förändras över en natt, och jag påstår inte heller att man ska psyka sig med positiva tankar och bli förvandlad till någon man i grund och botten inte är. Jag menar bara att de flesta behöver lära sig att bli snällare mot sig själva för att orka kämpa vidare och hålla humöret uppe.

Hur talar du till dig själv?

Följ Lungan i stormen

För mera artiklar om kronisk sjukdom kan du också följa Lungan i stormens Facebooksida.

17 Gillade du inlägget?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt med inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Här vill jag förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

4 reaktioner till “När kronisk sjukdom förgiftar våra tankar

  • 19 juni, 2017 kl. 14:18
    Permalink

    Precis så är det! Tack för bra artiklar
    Hälsning
    Anne

    Svar
  • 20 juni, 2017 kl. 12:01
    Permalink

    Behövde läsa det här inlägget för min egna skull. Tack så mycket ❤❤❤

    Svar
  • 21 juni, 2017 kl. 10:53
    Permalink

    Vad bra skrivet, precis så är det!

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.