Visst är det tungt och sorgligt när man blir utesluten ur diverse gemenskaper som kroniskt sjuk. Många blir tvungna att sluta sina jobb och sjukskriva sig på heltid. Plötsligt har man inga arbetskollegor att småprata med i vardagen. De andra på arbetsplatsen går vidare som om inget skulle ha hänt. Ingen hör av sig. Det är som om du aldrig ens arbetat där.

Vännerna som du trott att stått dig så nära tröttnar en och en på att du inte orkar och kan som förut. I längden blir det för tungt med allt sjukdomsprat och för krångligt och obehagligt att ha med dig och göra. Nästan ingen hör av sig om inte du gör det först, och träffarna om dom blir av sker alltid enligt de friska vännernas villkor. Till slut orkar du inte höra av dig till de flesta av dina gamla vänner längre. Det blir för tungt att hålla uppe fasaden av att allt är som förr.

Ensamheten smyger sig på

Ensamheten smyger sig sakta på. Längs med åren blir man allt ensammare eftersom man inte orkar knyta kontakter och upprätthålla relationer. Många är så upptagna med att kämpa mot sin sjukdom att de knappt hinner tänka på att ta kontakt med sina vänner.

Samtidigt känner många att ensamheten nästan är det enda som de orkar med. Man kanske alltid har varit väldigt social, men sjukdomen gör att man bara längtar efter att få vara ifred, eftersom det endast är då som man kan andas ut, vara sig själv och samla sina krafter.

När en familjemedlem sviker

Men det allra värsta man kan råka ut för är när någon i den egna familjen sviker. Tyvärr är detta inte alls ovanligt. Det är tungt nog att inte klara av ett arbete, att förlora vänner och arbetskollegor och att inte orka med sin käraste hobby längre.

Livet som kroniskt sjuk består av sorg på sorg, förlust på förlust och bakslag på bakslag. Det blir en massa ”nej tyvärr kan jag inte”, ”jag måste ställa in igen”, ”det skulle ha varit roligt men tyvärr går det inte” och så vidare i all oändlighet.

Att klara av att hantera motgångarna i den takt de kommer är helt otroligt starkt av den sjuka. Egentligen är det inte ens möjligt, men vad har man för val? Antingen fortsätter man att kämpa för att hålla humöret uppe eller så lägger man sig ner och dör.

Ett liv i misär

När ens egen familj inte har förståelse och inte ens visar det minsta tecken på att vilja förstå en är man dömd till att leva i misär om man inte gör något åt det, som att till exempel bryta med dem. Det är hemskt när en familjemedlem inte förstår att man inte har valt sin sjukdom, tror att man är lat och att man inte försöker sitt allra bästa för att må bättre.

Ännu värre är det när de får dig att känna dig som om du straffar din egen familj. När någon insinuerar att du bara hittar på och använder din sjukdom för att slippa det ena och det andra. När de får dig att känna dig urusel och värdelös för att du inte klarar av sådant som du tidigare klarade av.

När man beskylls för sin sjukdom

Det är hemskt att bli beskylld för att man inte orkar umgås, sköta hushållet och barnen, inte orkar med renoveringsprojekt, inte orkar eller kan resa, förtjäna pengar, laga mat och så vidare.

När någon i den egna familjen väljer att blunda för din sjukdom och ställer krav på dig lider du allra mest. Det kan vara allt ifrån din partner, dina barn, dina syskon eller dina föräldrar som sviker.

Subtila sårande handlingar

Alla gånger är det inget som sägs rakt ut, utan man märker det genom subtila handlingar, underliggande meningar i saker de säger, ignorans och utfrysning. De låter dig inte vara dig själv och ger dig inget rum för att ta hand om dig själv. De vill inte höra på ditt gnäll och ditt eviga sjukdomsältande. De tror att en kronisk sjukdom är något som man talar om en gång och så är det över. De har helt och hållet missförstått konceptet kronisk.

Det är så fruktansvärt sårande att inte längre bli accepterad av sin familj när man råkat ut för något så tungt och allvarligt som en kronisk sjukdom. Hur ska man orka med sig själv om ingen annan gör det? Hur ska man våga tro på att man duger oavsett hur sjuk man är?

Att tappa tron på kärleken

Många tappar tron på kärleken när de insjuknar och blir lämnade av sina partners eller övergivna av sin familj och sina vänner. Det är otroligt svårt att våga tro på sig själv och tycka om sig själv igen. Många lever med en överhängande skräck att bli helt ensamma till slut.

En kronisk sjukdom kan få dig att växa upp snabbt. Du inser vad som är viktigt i livet och det gör ofta att du växer ifrån folk. Relationer som du tagit förgivet visar sig vara giftiga och tärande. Det är skrämmande insikter att komma till.

I nöden provas vännen

I nöden provas vännen. Det är så sant som det är sagt. När en så hård prövning som kronisk sjukdom kommer visar folk runt omkring dig sina riktiga ansikten. Vissa är ynkryggar och mesar. Andra är trofasta klippor som aldrig sviker. Förhoppningsvis finns någon kvar att lita på, men de flesta är tyvärr oförstående och visar ingen vilja att ens försöka förstå.

Det är en så otroligt jobbig insikt att komma till, men nödvändig. Många kroniskt sjuka blir tvungen att sörja många relationer som visade sig vara rakt igenom falska. Men att bli ignorerad av en familjemedlem är nog det allra värsta man kan råka ut för.

Hälsokontot på minus

Om inga försöka att göra sig förstådd hjälper kan man till slut bli tvungen att avsluta relationen eftersom den tar mera än den ger, och som kroniskt sjuk har man ingen extra energi att ge av. Allt man ger dras av från hälsan och gör att man sakta men säkert mår allt sämre.

Huvudsaken är att du som är kroniskt sjuk som läser det här vet att du är värd allt det bästa. Det är inte du som har valt din sjukdom. De som verkligen älskar dig visar det och gör sitt bästa för att alltid finnas där för dig, försöka förstå dig bättre och stötta dig i vardagen. Detta gör de genom mjuka kramar, tröstande ord när du gråter och har ont. De glömmer inte bort dig en endaste dag. De finns där för dig och når ut till dig på ett kravlöst sätt både när du behöver det och inte behöver det. Du tvivlar inte ens sekund på dem. Och du känner på dig vilka det är och vilka det inte är.

Dela inlägget
Share on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter