Kronisk sjukdom ställer kärleksförhållandet på prov

parterapi
Bild av g-stockstudio / Canva

Varje kärleksförhållande kommer högst antagligen alltid någon gång i livet att prövas. Men lägger man till kronisk sjukdom i ekvationen kommer förhållandet högst antagligen att drivas till sin spets oftare.

Många har det väldigt tufft i sina förhållanden medan andra har partners som klarar av att hantera situationen mycket bättre.

Olyckliga i sina förhållanden

Det är inte sällan man stöter på diskussioner i stödgrupper där den sjuka är olycklig över sitt förhållande. Partnern tycker helt enkelt att sjukdomen blir för mycket att hantera och orkar inte med det eviga ”sjukdomsältandet”. Sällan är det i verkligheten frågan om något ältande.

Den som är sjuk kan ju inte trolla bort sin sjukdom och lidandet med den. Sjukdomen slutar inte vara plågsam med åren. Att må bedrövligt dåligt, ha svåra smärtor och att ha en kropp som oftast är helt energilös är ingenting man någonsin kan vänja sig vid. De flesta kroniskt sjuka har redan sin smärttröskel förhöjd till max, så när vi ”ältar” eller ”klagar” så mår vi verkligen uruselt.

Jag blir därför otroligt ledsen när jag läser om människor som håller tillbaka inför sina partners. De pressar sig själv för att hålla humöret uppe och går sedan i bitar när den andra inte ser. Hur ärligt är ett sådant förhållande egentligen? Blir man faktiskt älskad som den man är om man måste hålla tillbaka en så stor del av livet? Vad händer om man blir ännu sämre?

Rädd för att kärleken ska ta slut

Många är rädda för att kärleken ska ta slut på grund av sjukdomen. Jag frågar mig själv hur äkta den kärleken egentligen är om man måste gå omkring och frukta att bli lämnad för att man inte mår bra?

En stor del insjuknar ju efter att de inlett ett förhållande. Man kanske har byggt upp ett liv som man är nöjd med och som går på rutin. Plötsligt kommer sjukdomen in i bilden och förändrar allt. Man kanske får ge upp stora delar av det liv man levt och de rutiner man skapat sig. Både för att man inte klarar det rent fysiskt och för att ekonomin inte längre kan täcka utgifterna.

Det är förstås en chock både för en själv och för ens partner när en svår kronisk sjukdom knackar på dörren. Det är självklart att båda drabbas och det är självklart att det tär på psyket. Men om partnern vägrar acceptera att ditt och ert gemensamma liv förändras så uppstår problem.

Läs mer:
Inte tillräckligt frisk och inte tillräckligt sjuk

Sjukdom finns alltid där

Ingen är ju sin sjukdom, men att den kan vara psykiskt enormt påfrestande kommer man inte ifrån. Man kan söka professionell hjälp för att få prata av sig, både som sjuk och som partner till den sjuka. Genom att söka professionell hjälp kan man få många användbara tips och råd och flera verktyg för att hantera den psykiska aspekten av en kronisk sjukdom.

Men hur man än vänder och vrider på det så är det inget som kan trolla bort lidandet. Det finns där så länge sjukdomen finns kvar, och kan partnern inte lära sig acceptera och tolerera det så kommer kärleken också sakta att börja sina. Om den ens fanns där från början.

Att själv insjukna i en svår sjukdom som visar sig bli kronisk är något av det värsta man kan vara med om. Man blir utsatt och beroende av andras hjälp. Det som verkligen förfasar mig är att många känner att man inte har något annat val än att hålla tillbaka sin ångest och sina rädslor.

Man fruktar att bli lämnad och ensam mitt i det tyngsta man någonsin varit med om. Så man klamrar sig fast för brinnkära livet. En del gör vad som helst för att inte bli lämnade.

Många rädda i onödan

Många är säkert rädda helt i onödan också. En kronisk sjukdom kan verkligen vända en människa upp och ner och få en att tappa tron på sig själv fullständigt.

När kronisk sjukdom knackar på dörren får man ofta omvärdera och prioritera om saker i det egna livet. Man tvingas till att lära känna sig själv på djupet. Det kan vara en väldigt förvirrande känsla och det är väldigt vanligt att man känner sig vilse i livet och börjar tvivla på vem man egentligen är.

Det är en tidskrävande process att hitta tillbaka till sig själv efter att man insjuknat. Processen kan vara livslång. Oftast blir det mycket djupdykning och liten tid vid ytan. Det som en gång verkat så viktigt framstår plötsligt som meningslöst. För har man inte hälsan vad har man då?

Läs mer:
Det är helt okej att gnälla!

Älska i nöd och lust

Frågan jag ställer mig är hur mycket kärlek det egentligen finns i ett förhållande där det inte är självklart att man älskar i nöd och lust? Vill man faktiskt leva med en person som ägnar sig åt villkorskärlek? Är det verkligen en person som man kan fortsätta att älska? Älskar man faktiskt någon på riktigt om man ens kan överväga att överge honom eller henne när hen drabbas av sitt livs värsta mardröm?

När kronisk sjukdom kommer med i bilden blir man tvungen att möblera om i livet och anpassa det efter de nya behoven. Det här måste man göra tillsammans som ett par för att kärleken ska överleva. Som sjuk kan man behöva mera kärlek och bekräftelse än någonsin. Det är en tuff resa. Det är verkligen en stor prövning för ett kärleksförhållande.

Man kan behöva byta ut stora nöjen mot små och lära sig att njuta av det lilla. Sjukvårdsräkningar måste för många prioriteras över romantiska resor. Man kan inte och klarar inte av allt som man gjorde förr.

Det dåliga samvetet plågar

Det kan också vara plågsamt att se hur den friska partner försöker göra sitt allt trots att han själv också mår dåligt. Han får jobba och slita för att klara av att axla alla bördor som du inte längre kan hjälpa till med att bära. Det här leder till att många sjuka får ett riktigt dåligt samvete.

Man känner sig värdelös som inte kan hjälpa till lika mycket längre och får för sig att man måste tacka sin partner genom att hålla tillbaka sin sjukdom. Det här blir i det långa loppet ohållbart. Det enda det leder till är ett olyckligt förhållande. Framför allt blir det ett oärligt förhållande eftersom du inte längre känner att du kan vara dig själv.

Det enda rådet jag kan ge dig som är kroniskt sjuk och är i ett förhållande är att alltid vara ärlig. Ni måste kunna diskutera sjukdomen tillsammans och du måste få din partner att förstå varför det är viktigt för ert förhållande.

Om situationen var omvänd

Slutligen kan man ställa sig frågan hur man själv skulle ha gjort om situationen skulle ha varit omvänd. Alltså hur skulle du ha gjort om det var din partner som blivit sjuk?

Läs mer:
Tar vi illa upp för lätt ibland?

Skulle du ha sagt att hen ska sluta älta och klaga och tänka positivt istället? Eller skulle du kanske ha lämnat förhållandet när det stötte på motstånd? Om svaren på de här frågorna är nej så kanske det är dags att fundera på kvaliteten av förhållandet. Om man inte är älskad för den man är, är man då älskad över huvud taget?

Själv har jag turen att få vara tillsammans med en underbar man. I vår vardag ingår blod, svett, tårar och ångest. Det blir regelbundna besök hos psykolog för vår bådas del. Gång på gång prövas vårt förhållande, men något tvivel på att kärleken skulle ta slut finns där inte och har aldrig funnits. Tvärt om så blir kärleken bara starkare och djupare. Tack vare stödet jag får av min man klarar jag av att ta mig samman och fortsätta kämpa.

Två sidor av kronisk sjukdom

Det finns både bra och dåliga saker med en kronisk sjukdom. De dåliga sidorna är mera självklara än de goda. De goda sidorna är att man kan få ett djupare och ärligare förhållande än vad många andra får under en hel livstid. Och har man klarat av att hålla kärleken vid liv trots de hårda dagliga motgångarna som en kronisk sjukdom kan innebära känns det som om man tillsammans kan klara vad som helst.

Man vet var man har varandra och man vet vad som är viktigt i livet. Man ödslar inte bort sitt liv på oviktiga saker. Man blir en mera ödmjuk person som är ärlig mot sig själv och mot andra.

Hur har ditt förhållande påverkats av kronisk sjukdom?

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

5 kommentarer

  1. Själv lever jag ensam och tror att det förblir så. För de flesta jag träffat blir det för mycket att jag är sjukpensionär och psykiskt sjuk och inte arbetar. Många tar för givet att man har en utbildning något jag tycker är jobbigt att säga att jag inte har. Det är svårt att förklara hur mitt liv som psykiskt sjuk är och hur det påverkar min vardag. Likadant med vänner de jag trodde var mina vänner har alla slutat höra av sej.
    Kämpar för att inte bli bitter vilket jag inte är och att bara bli hemma och tycka synd om mej själv. Har slutat tro på att hitta någon. Blivit besviken så många gånger. Är kanske också för snäll. Träffade en man som hade svåra alkoholproblem. Blev inte många träffar tycker han skulle ha ordnat upp sitt liv först. Börjar tvivla på mej själv och mitt eget värde. Varför vill ingen vara tillsammans eller vän med mej. Även om jag vet trevliga människor som levt länge ensamma. Kanske vissa människor bara blir över känns det som. När man är mycket ensam snurrar tankarna och man har för mycket tid att tänka. Ensamheten är absolut det tyngsta med min psykiska sjukdom.

  2. Tack! Snällt att du tar dej tid att svara. Vissa dagar känns ensamheten rent ut sagt för jä…. Skönt att skriva av sej.

  3. Jag är den i mitt äktenskap som är frisk. Min make hade en skada och kronisk smärta redan när vi träffade varandra så vårt liv anpassades till det redan från början. Jag har aldrig känt att själva hans smärta, och all trötthet mm som följer med den, har varit ett problem. Däremot att han inte tagit initiativ till att prata om hur vi ska ordna vårt liv i de perioder när han är sämre, det är svårt att leva med. Det blir upp till mig att försöka gissa mig till vad han vill och inte i form av närhet och umgänge. Det är jag som själv måste försöka bedöma vad han klarar vad gäller hushållsarbete och att ta hand om barnen. Och anpassa min insats efter det. Att fråga honom leder sällan till riktiga svar, utan bara konstateranden om att han har ont och inte orkar någonting. Jag känner mig svulten på bekräftelse och samarbete. Frågan jag brottas med är vad som är rimligt att begära av någon som har ont. Jag älskar ju honom och vill inte öka hans bördor ännu mer, samtidigt som jag själv saknar en känsla av att ett “vi” som möter detta tillsammans. Han vill inte gå i terapi tillsammans heller, det orkar han inte. Han orkar bara med sin egen terapi säger han.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *