Kommer aldrig att känna mig som hemma på sjukhus

sjukhussäng
Bild av bitterfly/ Canva

Jag råkade spontanläsa ett blogginlägg. Det verkade vara något i stil med ett hyllningsinlägg för oss tappra kämpar som springer ut och in på sjukhus var och varannan dag. Det var verkligen inget illa menat, men kanske lite ogenomtänkt.

Det jag hakade upp mig på var slutklämmen:

”Ni krigare som kan orientera er i ljusa sjukhusbyggnader. Ni tappra som känner er helt hemma i de där väntrummen där vi andra alltid alltid alltid vill vara bara tillfälliga gäster.”

En felaktig bild målas upp

Efter att jag läst det här blev jag fundersam. Igen målas en bild upp av oss kroniskt sjuka som om vi vore tappra supermänniskor som trivs som fisken i vattnet på sjukhus. Hur skulle man annars kunna känna sig hemma där om man inte trivdes? Och inte finns det väl en människa i hela världen, sjuk eller frisk som skulle vilja vara något annat än en tillfällig patient på sjukhus?

Jag har förut försökt spräcka den här missupfattningsbubblan om att man som kroniskt sjuk skulle vara speciellt stark och modig. Jag skrev till och med ett inlägg om det med rubriken ”Jag är inte stark” för ett tag sedan.

Här är ett utdrag ur inlägget där jag skriver om människor som ger kommentarer till kroniskt sjuka om hur starka och modiga de är.

”Oftast sägs det av människor som inte själva har så stor erfarenhet av att vara sjuka. Det är lätt att fantasierna skenar iväg när man tänker på allvarliga sjukdomar. En del har tittat för mycket på tv-serier medan andra stuvar undan alla tankar på obehagliga sjukdomar så långt bort det bara går.

Läs mer:
Sjukdomströtthet lika jobbigt som sjukdomen

Vi är inga supermänniskor

När man läser eller hör om någon som drabbats av en allvarlig sjukdom kan man lätt få bilden av att de är kämpande hjältar, fantastiska supermänniskor som tar smäll på smäll och bara låter allt rinna av. Återfall och bakslag verkar vara vardagsmat för de sjuka. De bara reser sig och går vidare efter varje motgång, tar upp stridsyxan och fortsätter att kämpa modigt.

I oerfarna ögon kan det se ut just så, som om man måste vara en urstark människa för att orka kämpa mot en sjukdom. Och man är själv bombsäker på att man skulle ha kastat in handduken efter första ronden. För man själv är ju bara en människa, inte en urstark hjälte som håller ihop både fysiskt och psykiskt hur hårda motgångar man än är med om.

Själv har man inte en tanke på att man är en stark människa. Tvärt om, man känner sig som världens vilsnaste och minsta människa som befinner sig i en absurd tillvaro. Det känns ungefär som om man hamnat in i en film som handlar om någon annan än man själv.”

Jag vänjer mig aldrig

Jag själv har varit kroniskt sjuk sedan jag var 19 år. Ännu har jag inte vant mig vid att vara sjuk. Ännu känner jag mig allt annat än som hemma när jag är på sjukhus. Jag tror inte att man någonsin kan känna sig hemma på ett sjukhus, men ibland kan man vara snabbare på att ställa om hjärnan och bara tvinga sig att acceptera att man ligger där, än en gång.

Läs mer:
En dag i livet med en sällsynt lungsjukdom

Varje gång man hamnar in på sjukhus är en helt ny situation. På akuten eller jouren får man träffa nya läkare och sköterskor som inte har den minsta aning om vad man gått igenom tidigare. Man rullas omkring på en obekväm bår genom betongtunnlar och vita korridorer till nya och okända avdelningar där man också träffar folk som man aldrig sett tidigare. Man sitter och skakar i väntrummen utan att veta vad som är fel den här gången. Har sjukdomen förstört ett organ? Kommer mediciner att behöva bytas ut? Blir det en operation? Hur många veckor eller månader kommer man att ligga inne den här gången? Man vet aldrig vad för nya obehagliga undersökningar och åtgärder man råkar ut för.

Skakar som ett asplöv

Som kroniskt sjuk vet man aldrig. Och lika obehagligt är det ofta att gå på rutinkontroller och efterkontroller. Och efter många år på sjukhus går man fortfarande vilse i korridorerna. Senast jag själv låg på akuten hittade jag inte tillbaka till min säng efter att jag varit på röntgen. Jag gick helt kraftlös fram och tillbaka och hittade inte en människa som kunde hjälpa mig hitta rätt. Trots att jag ropade efter en läkare som gick förbi gick hon bara vidare.

Läs mer:
Syndrom eller sjukdom - är skillnaden så viktig?

Jag själv skakar som ett asplöv varje gång som jag hamnar in på sjukhus. Min värld rasar samman. Men jag har inget annat val än att bara uthärda. Jag är verkligen ingen supermänniska. Jag känner mig verkligen inte hemma på sjukhus och jag är verkligen inte tapper. Jag bara gör och uthärdar det jag måste. Inuti går jag sönder varje gång. Och för att alls orka ta mig igenom vardagen i denna ovisshet har jag sökt professionell hjälp. I flera år har jag gått hos psykolog. Ändå är det lika obeskrivligt hemskt och obehagligt att vara sjuk.

Som hemma känner man sig aldrig på sjukhus, hur mycket det än kan verka så. Jag kände bara att jag behövde klargöra detta, ifall folk faktiskt tror annorlunda.

Du är varmt välkommen att bli en del av vår fina gemenskap på sociala medier!
Dela

7 kommentarer

  1. Tack! Ditt inlägg satte precis ord på mina känslor kring det här. Det värsta är då folk säger att de aaaaldrig hade orkat med allt det jag har gått igenom. Men jag orkar ju inte heller. Jag är en bruten människa, och kommer nog aldrig bli densamma igen, även om jag t.ex. blev mirakulöst botad imorgon.

    Sjukdomar, svåra sorger och trauman lämnar spår för livet i våra själar och hjärnor, förstår man inte det så förstår man inte mycket om oss människor…

  2. Tror kanske att Amanda mera hade perspektivet av en mor med sjukt barn. Försts gången jag var med mitt barn på sjukhus var allt nytt och skrämmande. Nu känner jag personalen. Jag kan barnavdelningen utan och innan. På det sättet känns det som hemma. Tror inte mina barn känner sig hemma på sjukhus. Men jag som förälder börjar kunna det här sjukhuslivet nu.

    När jag själv är sjuk känns det precis som du beskriver. Alltid skrämmande. Känner mig så liten då mitt liv plötsligt styrs av andra människor.

  3. Jag känner igen mig helt i din berättelse. Min sjukhuskarriär har nu varat i q5 år och jag hatar det. Alla dessa människor som skall ta i mig. Alla som säger vad jag skall göra. Alla som bestämmer och tolkar mitt mående. Alla som jag tvingas tillåta både tar i mig och – på olika sätt – gräver i mitt inre. Det spär på “kränkningen” jag redan känner, av att tvinggas bo i en ickefungerande kropp. Ett kapsejsat ekosystem som är ytterst bara mitt eget.
    Det är ingen idé att prata med andra om de här känslorna. De tycker att jag skall vara så glad för att det inte är cancer. Eller så tror de att det inte är så farligt för just mig med alla olika åkommorna, för “jag är ju van”. Jag vet inte om det över huvud taget är ens möjligt att bli så van vid atändig sjukdom att man då inte längre skulle känna abv besvärande symptom eller lidande? Jag vet inte hur de tänker som säger så.
    Jo, jag är “van” att inte kunna förvänta mig så speciellt mycket i mitt liv. Har liksom inga drömmar eller planer längre. Precis som du skriver, så går nan ju på gungfly, och undrar när man blir inkaoabel nästa gång och på vilket sätt. Det är något som äger rum i tankarna helt i bakgrunden. Alltså inget jag alls tänker på rent aktivt. Det är helt enkelt mot bakgrund av att jag för 15 år sedan förvandlades till en person som faktiskt förlorade sin egen handlingsförmåga till stor del. Jag tycker att du beskriver det hela mycket samlat och bra i alla inlägg jag gar läst. Och det är hittills det vettigaste jag tagit del av kring tillståndet kronisk sjukdom. Tänk att det är så onänt ändå rent allmänt. Att det faktiskt inte spelar någon roll vad duagnosen är. Sjukdom är sjukdom. Och lidande är lidande. Nej, man vänjer sig inte. Jag brukar börja grina när jag blir inlagd på sjukhus. Man har hållit ut länge. Och så rasar det bara ut. Och personalen tycker alltid att man är både konstig och jobbig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *