Kan det bli för mycket sjukdomsgnäll?

Gnälla, klaga, älta, frossa i sjukdomar och hypokondriska tankar. Det är något som är bekant för de flesta som har en jobbig kronisk sjukdom. Det är inga ord som vi själva stämplar i våra pannor, utan oftast sådant som vi får höra av människor i vår omgivning.

Det är förstås förkrossande att få höra att en person som kanske står en nära har en så tragisk bild av en. Som sjuk vill man inte höra det. Klarar inte av att höra det. Orkar inte ta in att folk tycker att man är en sjukdomsältande psykiskt störd människa.

Är jag galen?

Det leder ofta till självtvivel. Har dom rätt? Är jag galen? Snart kanske ingen kommer att orka med mig längre, och jag blir helt ensam med min sjukdom som min enda vän.

Men hur ska man själv veta när man går över den osynliga gränsen? Finns det ens en sån? När klagar man för mycket? Kan man älta för mycket? Eller är det något fel i hjärnan som gör at man bara inte kan låta bli att sjunka in i sina sjukdomstankar? Eller är det något som med allt våld måste botas med trams om positivt tänkande?

Själv har jag gått igenom många faser av sjukdomstankar och känslor sedan jag insjuknade allvarligt år 2010. Jag har inte svaren på de här frågorna som jag ställer till både dig som läser och till mig själv. Men jag kan dela med mig av några erfarenheter.

Tillåtet att ”gnälla”

När man är allvarligt sjuk, har svåra smärtor som dessutom är kroniska och när man tappar kontakten med omvärlden ofrivilligt, när allt bara fortsätter år ut och år in, utan förbättring i sikte. Då kan det rent utav vara omöjligt att inte klaga. Varför skulle man inte klaga när man går igenom både fysisk och psykisk sorg och plåga? Man ska nog vara gjord av stål för att klara av att fortsätta livet och se glad ut i en sådan livssituation.

En kronisk sjukdom leder ofta till depression och ångest. Ibland vet man inte vilket som är vilket. Man vet inte varför man mår dåligt och det ena gör det andra värre. Innerst inne vet man ändå att allt inte är som det ska i kroppen. Det är omöjligt att beskriva för en kärnfrisk människa hur det är att lida av en kroniska sjukdom. Det går helt enkelt inte att jämföra med förkylningar, ett brutet ben eller en influensa.

När ensamheten tar över

Att det inte går att förklara sitt mående för andra kan vara otroligt frustrerande. Det känns ofta som om ingen kan ta in och tro på det man försöker beskriva. Man blir rädd för att det inte finns någon, inte ens en läkare som tar en på allvar. Man försöker sitt bästa för att få budskapet att nå fram, men tycks alltid misslyckas. Man känner sig mer och mer ensam och till slut kanske man till och med isolerar sig frivilligt. Man orkar inte med oförståelsen. Allt är bara så deprimerande.

När man mår fysiskt och psykiskt så illa att man bara orkar existera en dag eller en timme i taget så är det klart att man klagar. Det är en mänsklig reaktion. En desperat vädjan efter hjälp som man aldrig får. De som mår som sämst klagar ofta mycket mindre än de borde.

Ibland kunde man må bättre

Men ibland blir det också så att man mår mycket sämre än man egentligen borde. Vi har alla en individuell gräns för motgångar, och vi har också olika smärttrösklar. Tyvärr vänjer man sig ju vid smärta också. När det blir för mycket fastnar man lätt i gamla spår. Också trots att man inte mår bedrövligt dåligt. Men man vet inte hur man ska ta sig ut. Man är fast i sina rädslor. Fast i sin sjukdom. Den har liksom tagit över livet mer och mer.

Själv har jag insett att jag helt och hållet har låtit sjukdomen och mina mörka tankar ta över. Jag har sökt professionell hjälp och där via insett det. Jag mår dåligt ofta. Jag har många dåliga och verkligen tunga perioder, men där emellan klarar jag inte av att njuta. Visst har jag mina stunder då jag har roligt, och jag gör en hel del saker, men oron har blivit på. Som en gammal LP-skiva snurrar den på där i bakgrunden.

Depression vanligt

Jag är deprimerad, det vet jag. Men jag har också förstått att en stor del av mitt illamående är orsakat av psyket. Det gör mig fysiskt sjukare också, men att ta sig ur det går inte i en handvändning. Och med en allvarlig kronisk autoimmun sjukdom som påverkar lungorna så tror jag inte att det är möjligt att förvandlas till en glädjesprudlande hundvalp. Det är inte heller målet. Målet för vem som helst om är kroniskt sjuk är att komma till insikt om att psyket också har en stor inverkan på det fysiska måendet. Och i många fall kunde man söka hjälp för att må lite bättre trots de jobbiga omständigheterna.

Slutsatser

Min slutsats är något i stil med att man inte är sjuk i huvudet och en tragisk människa för att man klagar. Man måste få göra det. Det finns situationer då man inte kan rå för det. Men det finns också de fallen där man kunde ha nytta av att hitta någon att prata med om det tunga, och på så vis kunna känna en liten lättnad. Lätt påstår jag inte att något är ändå. Och allt är väldigt individuellt.

Själv försöker jag lära mig att njuta av mina bättre dagar mera. Men det är svårt. Så svårt. Jag försöker vara medveten om de tankar som jag har som inte leder någon vart och begränsar dem då när jag psykiskt orkar. Jag misslyckas allt som oftast, men jag har i alla fall en liten liten början.

Vad har du för tankar om det här?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt som erbjuder kamratstöd för kroniskt sjuka. Här hittar du inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Jag vill förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.