Empati och sympati – den stora skillnaden

För ett tag sedan såg jag en jätte bra och rolig video som beskrev skillnaden mellan empati och sympati. Ni kan titta på den här. Själv brukar jag mest tala om empati. Att vara empatisk tycker jag är viktigt i sammanhang när någon mår dåligt eller är sjuk. Bemöter man någon som är sjuk med empati kanske det får personen att må en aning bättre och att inte känna sig så ensam.

Men vad är då skillnaden mellan empati och sympati?

”Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan.” -Wikipedia

Medkänsla är något som kan uppstå som en följd av empatin och handlar om att vi vill den andra väl. Medan empatin gör det möjligt för dig att förstå hur en person tänker och känner gör sympatin att du tänker och känner likadant.

Sympati till skillnad från empati gör att du går in i den andra personens situation så till den grad att du är precis lika oförmögen att göra något åt situationen som personen som mår dåligt. Du kan inte hålla den andra personens situation skild från din egen.

Ett par exempel på empati och sympati

Ett exempel på en sympatisituation är när en person i den närhet är ledsen, vilket gör att du också blir ledsen. Du sätter dig ner och känner dig illa berörd och kanske gråter med personen som är ledsen. Möjligen kan det kännas något befriande för någondera parten, men högst sannolikt kvarstår problemet.

Ett exempel på empati är att någon i din närhet är ledsen. Du försöker ta reda på vad som gjort personen ledsen. Du bekräftar att personens känslor är okej och säger t.ex. att du också hade varit ledsen om du varit i den personens situation. Sedan försöker du hjälpa personen ur sin situation genom att t.ex. ge nya perspektiv på tillvaron, hjälpa till med något rent praktiskt eller bara finnas där för personen en stund och lyssna. Det här gör du utan att på något vis döma eller tillrättavisa personen.

Det här är ett beskrivande citat av filosofen Sören Kierkegaard om just empati:
”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.”

Mina egna upplevelser av empati

Själv tycker jag mig uppleva en stor skillnad mellan folk som är sympatiska och folk som är empatiska. När jag varit sjuk så har jag märkt att en del människor har haft svårt för att möta mig. De vet inte vad de skall säga helt enkelt och kanske upplevt situationen som obehaglig och psykiskt påfrestande. De kanske beklagat sig lite över situationen jag befunnit mig i, kanske fått ur sig ett ”Krya på dig!” och så är det inget mer.

Jag klandrar ingen för det här. Jag har förståelse för att människor tycker att sjukdom kanske är obehagligt och skrämmande. Jag bara vill påpeka att jag uppfattat stor skillnad mellan hur folk betett sig runt mig medan jag varit sjuk, och jag har upplevt en del människor som ihåliga på något vis. De kan antingen se bedrövade ut, eller rädda och har svårt att få fram en stöttande mening eller att bara visa att de finns där.

Därför har jag varit så otroligt tacksam när någon vågat ta kontakt eller vågat hälsa på mig när jag varit sjuk. Sist och slutligen var det frågan om väldigt få personer. Under sommaren 2011 när jag låg på sjukhus och månaderna efter det när jag låg hemma i panikångest var det inte många jag såg av. Det var helt enkelt för att få visste hur dom skulle hantera situationen. De kanske fick dem att uppleva samma ångest som jag.

Det fick mig att försöka undanhålla mina känslor rätt så ofta. Min situation var ingenting och är fortfarande ingenting jag vill börda andra med. Förutom på bloggen som är min plats att andas och prata ut om saker. Här får ju var och en bestämma för sig själv om de vill läsa och försöka förstå mig eller inte.

Måste det alltid bli bättre?

En annan sak som jag många gånger fått hopplöshetskänslor av är när folk säger saker som att ”men du mår väl bättre nu va?” eller ”du måste sluta fokusera på sjukdomen och tänka positivt istället” eller att ”du måste se framåt”. Måste saker alltid bli bättre? Kan de ens bli det? Min sjukdom och mina men är ju bestående. Jag kommer alltid att leva i ovisshet och med psykiska och fysiska påfrestningar.

Det känns tungt för mig att vara tvungen att eftersträva någon form av harmoniskt sinnestillstånd som jag kan tänkas haft förut. Det får mig bara att stuva undan mina känslor och låtsas som om att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Sånt är tungt. Man måste bara få vara sig själv. Det är helt okej. Man kan inte bara gå vidare och glömma. Man kanske inte ens vill. Och tror folk faktiskt att man inte dagligen gör sitt bästa för att hålla sina tankar i styr och försöka må bra? Jag undviker helst människor som jag måste låtsas må bättre än vad jag gör inför.

Åtminstone lärde jag mig någonting själv, att våga vara där för andra, just när det är som värst. Vilken beundransvärd förmåga det är. Det krävs nog att man är stark för det. Empati är en bristvara, både inom vården och ute i världen. Sorgligt men sant. Därför har jag bestämt mig själv för att någon gång börja med kamratstödsverksamhet för sjuka. Det gör jag ju på sätt och vis också genom den här sidan, men mitt mål är att när jag orkar och hinner skola mig till kamratstödsperson.

Källor:

http://www.dagensanalys.se/2015/09/empati-och-sympati-liten-skillnad-med-stor-effekt/

7 Gillade du inlägget?

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt med inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Här vill jag förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.