7 personer som får oss att dölja våra sjukdomar

Har du någon gång funderat på varför vi med kroniska sjukdomar ofta döljer dem så väl, eller varför vi ljuger om vårt mående och säger att vi mår bra när vi egentligen håller på att gå i bitar? Vi blir anklagade för att låtsas vara sjuka när vi i själva verket låtsas vara friska. Som kroniskt sjuk råkar man ut för en hel del olika reaktioner när man berättar om sin sjukdom. Det här är några anledningar till varför vi håller tillbaka våra sjukdomar och försöker spela så normala som möjligt.

1. Personer som blir illa till mods

Trots att många av oss sjuka försöker undvika att ta upp våra kroniska sjukdomar finns det tillfällen då konversationer leder fram till just det. Ibland är folk nyfikna och frågar oss om våra sjukdomar. Man märker på dem att de går som katten kring het gröt, och när man sen berättar om sin sjukdom ser man hur de vrider sig inombords. De har svårt för att hantera sina känslor och man får intrycket av att man orsakar dem stort lidande. De kan grimasera illa när man beskriver sina sjukdomsupplevelser trots att man försöker att tona ner det så gott man kan. Redan i början av berättandet ångrar man sig och avslutar snabbt och försöker släta ut det genom att säga att man ändå har det ganska bra.

2. Personer som inte är genuint intresserad av hur man mår

Det här är personer som i förbifarten för att vara artiga frågar om ens mående, men de hinner knappt lyssna på svaret innan de har gått över till nästa samtalsämne. I bästa fall får man ett ”Ajdå, men hoppas det snart blir bättre”. I sådana situationer känner man inte att man har varken tillfälle eller lust att dela med sig av hur man egentligen mår. Man känner på sig att de inte är intresserade av att höra sanningen, så man ger det svar de förväntar sig att höra ”Jo det är väl okej med mig.”

3. Personer som inte bryr sig

De här personerna är nog ganska lätta att känna igen. När någon faktiskt inte bryr sig så känner man det. De för aldrig sjukdomen på tal. De är ofta oförstående när man sjukskriver sig eller ställer in planer. De frågar aldrig om hur man mår när man ses eller hörs. Det är som om sjukdomen inte skulle existera. De här är personer som man sällan orkar umgås med eftersom man känner att man måste spela frisk när man träffas, vilket är väldigt tungt.

4. Personer som tröttnat att höra om sjukdomen

De här personerna kan säga det rakt ut. ”Nu räcker det med sjukdomsprat!”, ”Kan vi inte prata om någonting annat?” eller ”Måste du prata om sjukdomar jämt?” Ibland uttrycker de sig mera subtilt. De kanske suckar eller tittar ner i marken när man talar. De har ingen förståelse för den kroniska smärtan och sorgen man genomgår som kroniskt sjuk. De tror att man har fastnat i negativa banor och att sjukdomen förvandlat en till en ältande pessimist. I sådana situationer lägger vi oftast locket på och tar inte upp vårt mående om vi inte måste.

5. Personer som pratar bakom ryggen på oss

De här personerna spekulerar gärna i folks sjukdomar i fikarummet eller på stan när vi inte är närvarande. De sprider rykten om allt ifrån himmel och jord. De kanske påstår att vi är låtsassjuka, att vi använder vår sjukdom för att få vara lediga, eller så tycker de annars bara om att gotta sig i andras lidande. Det kan vara personer som låtsas bry sig men direkt man vänder ryggen åt så börjar ryktesspridningen. Det är ofta frågan om personer som innerst inne är avundsjuka på oss av någon outgrundlig anledning.

6. Personer som friskförklarar oss

”Men du mår bättre nu va?” En ledande fråga som man ofta får höra som kroniskt sjuk. ”Skönt att se att du är frisk nu” är en annan klassiker när man har en bättre dag. Vad ska man svara på det? Man blir oftast stum av förvåning och allt slutar med att man säger någonting i stil med ”Jo…alltså det är nog lite bättre nu”. Mer hinner man inte säga förrän samtalsämnet avslutas och personen över går till något annat.

7. Personer som tror att roten till problemen sitter i huvudet

De här personerna kan säga något i stil med att ”Du måste tänka positivt och se framåt!” eller ”Du måste vara starkare!”. De är övertygade om att man inte skulle må så dåligt om man bara skärpte sig i huvudet. Det här gör att man som kroniskt sjuk blir väldigt ledsen. Man vill ju inte uppfattas som en gnällig och eländig pessimist. På en arbetsplats kan ett sådant rykte ställa till med stor skada. Till slut inte vet man inte vad man ska göra, så man slutar helt enkelt med att prata om sin sjukdom av rädsla för att verka negativ.

Som kroniskt sjuk stöter man ofta på dessa personer i sin vardag. Det gör att man blir väldigt återhållsam med sin sjukdom. Det kan vara svårt att våga ta upp ämnet i början när man träffar nya människor. Man behöver tid för att känna efter vilka reaktioner man möjligtvis kan få. Det krävs mod för att våga berätta, och det kan ibland leda till att man skjuter på det tills man plötsligt märker att det har gått för lång tid för att man ska kunna ta upp det på ett bekvämt och naturligt sätt. Så man fortsätter att låtsas istället. Det är sorgligt men sant.

Har du flera personlighetstyper att lägga till på listan? Känner du igen någon av dem? Lämna gärna en kommentar här nedan.

Följ Lungan i stormen

Få de artiklar om kronisk sjukdom direkt i ditt nyhetsflöde genom att följa Lungan i stormen på Facebook.

Du kanske också gillar följande inlägg:

6 saker vi kroniskt sjuka önskar att du visste om våra liv

Det är okej att gnälla

Bild från Pixabay

Pernilla Bergman

Lungan i stormen är en sajt som erbjuder kamratstöd för kroniskt sjuka. Här hittar du inspirerande artiklar om hälsa, med stort fokus på hur det är att leva med en kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Jag vill förmedla att det är okej att vara sjuk! Ingen ska behöva skämmas för eller smyga med sitt psykiska eller fysiska illamående.

18 reaktioner till “7 personer som får oss att dölja våra sjukdomar

  • 30 september, 2016 kl. 21:31
    Permalink

    Jodå, träffat dem alla. Så finns dom som kallar dig lat, du kan om du vill-typen.
    Dom som ser till att en redan slagen definitivt hålls slagen.

    Svar
  • 1 oktober, 2016 kl. 00:47
    Permalink

    Fick ganska nyligen en kommentar i min blogg som jag svarade öppet på som är ett typiskt exempel. Läs gärna det inlägget i min blogg.

    Svar
    • 1 oktober, 2016 kl. 01:08
      Permalink

      Jag läste inlägget och blev så förbannad! Folk är helt otroliga. Kunde av någon anledning inte kommentera på ditt inlägg, men jag skickade ett privatmeddelande istället.

      Svar
  • 1 oktober, 2016 kl. 15:05
    Permalink

    Tack för det här inlägget! Läste din blogg redan före jag blev sjuk och gillar den verkligen. Efter att jag fått en diagnos på en antagligen i mångas ögon ganska mild ryggskada så känner jag igen mig i din text, trots att min sjukdom inte är kronisk (och hoppas inte den utvecklas till en kronisk ryggåkomma heller). Är långtidssjukskriven sedan några månader tillbaka. Har svåra smärtor i ben och rygg, tar starka värkmediciner varje dag. Ligger ibland på golvet och skriker och gråter för att jag inte kan röra mig eller komma upp. Ingen kan heller lyfta upp mig för det tar för ont. Måste alltid vänta ut smärtan, vilket ibland tar ett par timmar. Har ett fysiskt tungt jobb inom äldrevården så kan inte jobba nu, men får ta korta promenader varje dag för att hålla igång musklerna. Vissa dagar går det helt bra, vissa dagar har jag så ont att jag gråter när jag går och kommer sedan hem och kan inte röra mig. Känner verkligen på mig att mina arbetskamrater tycker att jag överdriver. Då jag mött dem när jag varit ute och gått tittar de snorkigt på mig och undviker att prata med mig. Blir så ledsen och önskar nästan de kunde se när jag ligger på golvet och gråter för att jag har så ont. Men de ser ju bara att jag är ute och går och tycker säkert jag bara ljuger för att jag vill vara ledig. Har hört dem prata om andra sjuka på samma vis. En hintade till och med om att jag kanske måste byta jobb i framtiden då jag tydligen har så dålig rygg. Min smärta blir värre värre varje vecka.

    Svar
    • 1 oktober, 2016 kl. 15:15
      Permalink

      Usch vad hemskt! Man blir både arg och ledsen av att läsa om hur du blir behandlad. Som om det skulle vara ditt fel att du har ont, som om du skulle vara en svagare människa. Och det där att hinta om att man sen ännu inte duger för sitt jobb är bara elakt. Jag känner igen mig så väl eftersom jag själv blev tvungen att sluta studera till sjukskötare eftersom det blev för tungt med alla lärare som också sade åt mig att jag ljugit om min sjukdom och ifrågasatte varför jag ens sökt mig dit. Jag kände hela tiden att jag måste bevisa sjudubbelt mera än alla andra på klassen att jag dög och var intresserad, medan andra som inte alls hade intresse för studierna och bara löjlade sig aldrig blev ifrågasatta.
      Så glad att du ändå kan finna lite tröst i min blogg! Tack för din kommentar, och styrkekram!

      Svar
      • 1 oktober, 2016 kl. 17:10
        Permalink

        Tack för ditt svar! Blev så glad och känner mig stärkt. Man måste säkert bara försöka få in i sitt huvud att jag inte är sämre än någon annan bara för att man är sjuk. Din blogg hjälper mycket i hur jag kan utveckla mitt tankesätt kring detta. Min familj och sambo förstår mig och både ser och förstår att jag inte överdriver. Snarare är det så dom du skriver, att man ofta försöker låtsas att man mår bättre än man gör. Jag vågar knappt gå till butiken en gång i veckan (min sambo kör mig och bär alla kassar) för att då kan ju andra tro att jag är frisk, fastän jag ju har ont hela tiden, också i butiken. Hemskt att det är så, även före jag själv blev sjuk var jag väldigt förstående mot andra som var sjuka och skulle aldrig kunna vara snorkig mot en sjuk kollega som jag mötte i t.ex. butiken. Man tycker ju att den normala reaktionen skulle vara att man känner medlidande mot en sjuk människa och vill att den skall veta att man respekterar dens sjukdom. Tyvärr träffar jag sällan sådana människor, särskilt mina kollegor är mycket kritiska mot alla som är sjuka och anklagar dom ofta för att överdriva. Tror att din blogg hjälper många kroniskt och långtidssjuka. Och de som inte har erfarenhet av att själva vara sjuka får förhoppningsvis bättre förståelse för hur det känns att vara sjuk och hur dåligt man ofta behandlas av andra. Nu har jag träffat en förstående läkare som tror på mig och försöker hjälpa mig. Hoppas de inom specialistsjukvården kommer att vara lika förstående. Nu blev det här en roman igen, men är så tacksam för att din blogg finns!

        Svar
  • 2 oktober, 2016 kl. 18:41
    Permalink

    tack för det här! :’) så på pricken. insåg även att jag borde backa ett par steg från ett par människor omkring mig. stor kram!

    Svar
    • 2 oktober, 2016 kl. 18:49
      Permalink

      Tack! Glad om mitt inlägg kunde vara till hjälp! Kram på dig med! 🙂

      Svar
  • 30 mars, 2017 kl. 18:43
    Permalink

    Bra beskrivning av lyckligt ovetande personer!

    Svar
  • 27 juni, 2017 kl. 23:40
    Permalink

    Känner tyvärr igen dem för väl..
    Ytterligare en jag brukar stöta på ofta är att ”du ber väl till Gud och andra ber väl förbön för dig. Det är så många som blivit friska av det!” ”Om du ber så blir du hörd och får hjälp att bli frisk.” Osv…
    För vissa är det säkert inget jobbigt eller konstigt. Men är man själv inte troende så blir det lätt jobbigt. Tycker jag iaf. Att förklara för folk att jag inte tror och därmed inte blir frisk eller helad av bön. Och ofta personer som man inte vill gå in i diskussioner med. Och orkar inte.

    Tack för bra texter!

    Svar
  • 28 juni, 2017 kl. 11:21
    Permalink

    Så väl du beskrivit min familj… ?

    Svar
  • 28 juni, 2017 kl. 18:57
    Permalink

    De som vet allt/vet bäst eller bara har lite ”goda råd”.
    ”Har du testat att äta glutenfritt, det är inflammationshämmande!”
    ”Gå och lägg dig tidigare och gå upp i tid så ska du se att du blir piggare!”

    För ett par år sedan var det mycket kollodialt silver och LCHF, nu aloe vera-dryck. Glutenfritt håller i sig känns det som, och råd om sömn och motion är nog tidlösa…

    Om det vore så enkelt skulle ingen vara sjuk! Hade det varit ett val fanns inte sjukdom!

    Svar
    • 29 juni, 2017 kl. 00:18
      Permalink

      Sömn och motion är förvisso något vi behöver. Men enbart sömn och motion är inte den ultimata lösningen. Det är, vid många olika sjukdomar, en viktig del i behandlingen, men man blir inte magiskt frisk för att man börjar motionera eller skaffar sig en dygnsrytm.

      Min motion består i 20-25 min promenad i ”lagom” tempo max 5 dar/vecka. Gör jag mer än det kommer jag förvärra min hälsa. Motionerar jag inte alls kommer min behandling ta något längre tid. En del kroppsliga funktioner är väldigt beroende av att vi faktiskt rör på oss. Därmed inte sagt att man måste hårdträna på ett gym varje dag.

      Svar
  • 29 juni, 2017 kl. 00:14
    Permalink

    Jag skulle vilja lägga till en 8e person, som ”skapas” av de tidigare 7; jag själv. På grund av hur andra bemöter mig i min sjukdom, så börjar jag misstro att jag faktiskt är sjuk. Det kanske är så att jag överdriver? Det kanske faktiskt bara är en fråga om inställning? Jag kanske är så himla trött jämnt för att jag, pga min sjukskrivning, har 0 rutiner? Det kanske är så att jag inte klarar hushållssysslor för att jag är lat? Att jag blir trött av starkt solljus kanske bara är en ursäkt till att få vara inne?

    Jag minimerar mig själv väldigt mycket i min sjukdom. Jag tror inte jag hade gjort detsamma om det hade varit en sjukdom som faktiskt syns. Jag tror inte att någon tvivlar på tröttheten en cancerdrabbad upplever efter en cellgiftsbehandling. Jag tror inte att någon ifrågasätter begränsningen som de med ett fysiskt funktionshinder upplever. Men mina funktionshinder som inte syns (kraftig ljuskänslighet, svåra koncentrationssvårigheter, grav sömnstörning, svår ångestproblematik) ifrågasätts inte bara av andra, utan även av mig själv. Andra kanske har exakt samma problem som jag, de gnäller bara inte över det.

    Den där 8e personen är i många lägen den som är värst. Det är den som kommer fram vid läkarbesök, under samtalen med psykolog, under möten med arbetsterapeut när det diskuteras vad jag faktiskt klarar, under vårdplanering där man skall sätta upp realistiska mål. Jag förminskar mig själv, även i min kontakt med vården. Om då vårdpersonalen inte har insikten i hur extremt vanligt det är, så får jag inte den hjälp som jag faktiskt behöver, men som jag inte kan förmedla att jag behöver.

    Svar
    • 23 september, 2017 kl. 20:18
      Permalink

      Känner igen mig i det där..
      Har man gått sjukskriven i nästan 4 år så har man blivit lat…folkskygg…socialt inkompetent..etc.
      Det blir bättre om du får komma ut bland folk och socialisera lite !

      Hur kan man säga så ?!
      Hade jag inte haft sjukskrivningen så hade jag nog inte överlevt…med förnuftet i behåll iaf…

      Som tur var så fick jag komma på en utredning, och fick då på papper att det finns fel på mig. Jag har inte blivit ”hjärnslö” av att gå hemma och vara sjukskriven !
      Det fanns så pass mycket fel att jag fick sjukpension (heter väl egentligen sjukersättning) på 75%.

      Svar
  • 14 oktober, 2018 kl. 17:33
    Permalink

    En personlighet till: den som alltid har det värre än alla andra. Om jag säger att jag t.ex. har huvudvärk, så kontrar personen med att då hen har huvudvärk så ligger hen bara och spyr. Om jag säger att jag har ångest så säger personen att hen också brukar ha ångest och dessutom en mycket värre sort än min. Om jag säger att en sak är jobbig så har personen det garanterat ännu jobbigare.

    Missförstå mig inte – visst ska man kunna dela erfarenheter och säga att man själv inte heller mår så bra. Men då personen inte lyssnar på det man har att säga och det börjar kännas som att personen försöker tävla om vem som har det värre, då har det gått för långt.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.