Det är inte lätt att leva med en kronisk sjukdom. Min sjukdom påverkar mig på så många plan i livet att jag ibland inte känner igen mig själv. Jag vet inte vem jag har blivit och hur det har gått till, och ibland tycker jag verkligen inte om mig själv. Periodvis kan jag tycka riktigt illa om mig själv och har jag en riktigt dålig dag kan jag nästan känna avsky för personen jag blivit. Sedan går ilskan och frustrationen över och jag kan se mera klart på situationen. Jag förstår att det är fysisk och själslig dränering som orsakats av sjukdomen som fått mig så kraftigt ur balans.

Skäms efter varje utbrott

Efter varje ”utbrott” slickar jag mina sår och skäms för mig själv. Varför kunde jag inte bättre? Varför vill jag förstöra för mig själv och de människorna jag tycker mest om i hela världen och som inte gör annat än hjälper mig varje dag? Har jag blivit en dålig person? Håller jag på att bli fullkomligt galen? Sådana tankar far genom mitt huvud samtidigt som jag känner mig rädd, hjälplös och väldigt ledsen.

En kronisk sjukdom kan ställa till det så mycket, men jag tröstar mig själv med att jag försöker så gott jag kan. Men det finns stunder då allt bara går åt fanders, hur jag än försöker, och jag jobbar ständigt på att känna igen dessa situationer så att jag kunde försöka hantera dom på ett bättre sätt.

Mina 6 värsta stunder

Jag tänkte här dela med mig av de allra svartaste stunderna som min sjukdom orsakar. Kanske någon kan känna igen sig?

1. Stunder då jag ser allt i svart

När jag mår riktigt dåligt och illamåendet blir väldigt utdraget blir det ofta att jag sitter inne och stirrar in i väggen eller skärmen, eftersom jag inte orkar annat. Det är tungt att andras, min kropp bara ångar och jag både ser och hör suddigt. Det här gör att ångesten växer inom mig. Allt jag tänker på är vad som ska hända nu. Världen färgas svart och jag känner mig ensam inne i min mörka bubbla.

Speciellt på nätterna når ångesten sin kulmen och allt jag kan tänka på är sjukdom, död och elände och hur värdelös jag är som människa. Jag ligger och vrider mig i sängen till klockan fem, helt dödstrött av utmattning, men att sova går inte. Ofta har jag svårt att se en framtid över huvudtaget. Sen kommer morgonen och tillvaron ljusnar en aning trots att måendet kanske inte är så mycket bättre. Men nätterna är alltid värst.

2. Stunder då jag har svårt att vara glad för andra

Jag tycker att avundsjuka och svartsjuka är två av de fulaste egenskaperna man kan ha. Ändå har jag stunder då jag bara inte klarar av att glädja mig för någonting eller någon. Alla som är lyckliga och uppnår mål som de eftersträvat får mig att ibland bara att må dåligt. Speciellt då jag bara ligger hemma och mår illa och hostar blod och funderar på vilken avdelning jag ska hamna på den här gången. När vecka efter vecka och månad efter månad går utan att måendet förbättras har jag stundvis väldigt svårt för att känna genuin glädje när det går bra för någon annan. Depressionen tar över mig helt och hållet, så till den grad att jag knappt känner igen mig själv. Efteråt blir jag både skärrad och äcklad.

3. Stunder då jag tycker synd om mig själv

Det här händer med jämna mellanrum. När allt går dåligt och jag misslyckas med allt vad jag företar mig, när jag får avslag på stöd, när jag är tvungen att tacka nej till saker jag gärna vill göra, när jag måste ställa in i sista stund på grund av sjukdom. Då kan jag ibland tycka riktigt synd om mig själv. Varför kan inte jag en gång får njuta av tillvaron? Varför kan jag inte få lyckas med något någon enstaka gång? Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för ont för att bestraffas med denna sjukdom? Det är exempel på tankar som far runt i skallen på mig när jag mår dåligt.

4. Stunder då jag tar ut mina frustrationer på min familj

Min sjukdom och min medicinering kan göra att jag tappar kontrollen totalt. Jag är totalt utmattad både fysiskt och psykiskt och måste bara få ur mig mina frustrationer. Jag kan gråta och skrika (inte så högt eftersom lungorna börjar blöda då) och bara känna mig fullständigt värdelös som människa. Jag tänker på att hoppa i bilen och köra så långt bort som jag bara kan och bara sitta i en ödslig stuga någonstans mitt i skogen för resten av livet.

Allt som händer känns orättvist. Jag blir så förbannad att huvudet håller på att sprängas och om jag kunde och orkade skulle jag välta hela huset. Men det gör jag ju förstås aldrig. Men jag kan smälla i dörrar och sätta mig ner mitt på golvet och bara storlipa för alla orättvisor som måste drabba just mig. Förstås går det här ofta ut över min familj. Det är ju dom som får trösta mig när jag inte själv kan eller orkar. Efteråt ångrar jag mig och känner mig dubbelt mer värdelös än innan.

5. Stunder då jag är helhypokondrisk

Det finns stunder då jag ser en liten prick på stortån och kan övertyga mig själv om att jag är döende. Jag hittar ständigt på nya lungfel som jag övertygar mig själv om att jag har. Jag ser framför mig olika katastrofscenarion som alltid slutar på sjukhus. Jag föreställer mig det värsta. Katastroftankarna kan invadera mitt huvud när som helst och varje gång blir jag lika frustrerad och förbannad över att jag inte kan kontrollera huvudet. Vem vill fantisera om död och elände? Ändå bara händer det och jag måste ruska hårt på huvudet för att komma ur tankarna. Ibland hjälper det att lyssna på lite musik.

6. Stunder då jag tappar tron på mig själv

Det svåraste att hantera är nog tvivlet på sig själv och den egna förmågan. Efter så många misslyckanden på hög är det för det mesta helt omöjligt för mig att tänka att jag kanske skulle kunna lyckas med någon här i livet. Vare sig det gäller stora eller små saker. Jag har stunder då jag känner mig totalt värdelös. Ingen människa vill anställa mig, ingen läkare tror på att jag är sjuk, allt jag gör är värdelöst, mitt arbete med Lungan i stormen är inte värt någonting. Det finns ingenting jag är bra på och min sjukdom är ett hinder för att bli bättre eftersom jag aldrig orkar någonting.

Det här är tankar som snurrar omkring i skallen på mig allt för ofta tyvärr. Det är tungt att leva med dessa tankar. Ofta är jag otröstlig, men oftast lättar de värsta känslorna efter att ha pratat med min man eller mina föräldrar. Men ändå går jag omkring med en konstant känsla av att inte vara lika mycket värd som andra. Det värsta är nog känslan av att ofta vara så ensam med sina tankar och känslor.

Känner du igen dig i något av ovanstående?

Bild från Pixabay

Du kanske också gillar
Enligt studier har gosedjur hälsofördelar också när vi är vuxna. De får oss att känna
Efter lång tid av sjukdom hamnar man ofta in i ett ekorrhjul av svarta tankar.
Överläkaren Anna Bystedt blev utförsäkrad trots hennes svåra ryggsmärtor. Hon tvingades leva på sparpengar.
Det är lätt hänt att man som kroniskt sjuk glömmer att ta sina mediciner. Det
Dessa här är en lista med saker som många kroniskt sjuka kan känna igen sig
Hur ska man låta kroppen vila samtidigt som man ska se till att njuta av